Fyra fördömda gamers på kaotiskt uppdrag bakom fiendelinjen.

Ibland kan ett enkelt men briljant koncept ta en hur långt som helst. Som i fallet #Payday 2. Vad du än tycker om spelet som sådant så är idén att låta spelare samarbeta för att utföra olika rån och kupper en suverän premiss för en onlineshooter, något som visade sig i smått makalösa försäljningssiffror.

Någon riktigt seriös utmanare till det kriminellt framgångsrika Payday har märkligt nog lyst med sin frånvaro. Det närmsta är nog multiplayerläget i #GTA V, med sina heists. Den kroatiska spelutvecklaren #Lion Game Lion vill dock ändra på detta i och med #Raid: World War 2.

Det ligger något ondskefullt över slottet. Låt hagelgeväret ta reda på mer.

Jag får chansen att testa spelet på Pax East, och även om likheterna med Payday 2 är tydliga så har Raid sin egen identitet. Istället för gangsterklichéer vilar det här spelet på en solid grund av gamla andra världskrigs-filmer. Från 12 fördömda män och Örnnästet till Inglourious Basterds.

Med andra ord är det här en WW2-shooter med matinékänsla, snarare än ett spel som flirtar med realism. Intensiv och ultravåldsam arkadaction är vad som erbjuds, där fyra spelare måste utföra diverse stötar och jobb bakom fiendens linjer. Det här är inte den sortens hjältar Spielberg gör tårfyllda, storslagna filmer om. Det här är smutsgörat som banar vägen för historieböckernas hjältar.

Även om realism inte alls står i centrum så betonar utvecklarna att de lagt ner mycket möda på att få till vapnen rätt. I ett spel med så mycket frenetisk action som Raid är det så klart viktigt att vapnen och dess uppgraderingar får rätt tyngd och balans.

Gameplay-film från när Raid avtäcktes.

Min karaktär har försetts med en tung, fläskig hagelbrakare (man ska kunna välja vapen), som jag sedan får nöja mig med – fiendevapen går inte att plocka upp. Det passar mig fint. När jag och mina tre bundsförvanter ger oss ut för att råna ett tåg slås jag av hur spelet direkt kastar oss i hetluften. Det kommer också finnas uppdrag byggda kring smygande. Men här finns ingen tid för sånt finlir. En smärre armé arga nazister försöker göra processen kort med oss, och genast springer mina så kallade vänner iväg och lämnar mig i sticket.

Jag får illa fäkta på egen hand, och lyckas med nöd och näppe göra slarvsylta av alla fiender som kommer i min väg. Kraften i hagelgeväret är skön, och när jag rusar upp och klämmer av ett skott i ansiktet på en fiende blir det inte mycket kvar. Jag blåser även av ett antal armar, och kommer att tänka på gamla #Soldier of Fortune. Den här sortens komiska övervåld gör sig bra i sammanhanget – där tempot är frenetiskt och tonen är lättsamt tillbakalutad. Det är helt enkelt tillfredsställande att känna att ens vapen faktiskt gör synlig effekt, utan att spelet för den skull vältrar sig i överdriven gore.

WW2-krigande – lite som att en god gammal vän kommer på besök.

Första anhalten är att planera en sprängladdning under en bro för att få tåget att stanna. Sedan gäller det att snabbt stjäla så mycket som möjligt och fly platsen innan motståndet blir oss övermäktigt. Jag hinner ikapp mina lagkamrater på bron och hjälper dem att röja upp fienderna som förskansat sig där uppe.

Jag får syn på platsen där sprängladdningen ska sitta och rusar dit. Efter lite krånglande och ytterligare lite skjutande (nazister, nazister, överallt nazister) har jag fått bomben på plats. Då märker jag till mitt stora förtret att mina kollegor övergett mig igen. De är nu ovanpå bron och härjar runt. Jag börjar springa mot deras position, för jag vill också vara med och råna tåg, förstås.

Jag hör hur en av utvecklarna säger över axeln att det gäller att se till att alla spelare hinner bort från bomben innan man detonerar den. Just då smäller den, precis i ryggen på mig. Mina lagkamrater tycks nu aktivt försöka ta kål på mig, men som genom ett mirakel överlever jag och klättrar snabbt upp för stegen för att komma till undsättning.

När jag väl sticker upp skallen ser jag bara kaos. Fiender överallt, kulorna viner runt öronen på oss. Det är uppenbart att vi helt saknar en fungerande plan. Jag aktiverar min karaktärs specialförmåga, vilket låter mig kasta mer kraftfulla granater, och försöker i ren desperation att rensa upp lite i fiendeleden. I röran ser jag en signalraket på marken, men lyckas släcka den i tid. Om jag inte gjort det hade artillerield regnat ner över våra huvuden.

Soldaten uppe till vänster missade lektionen om att ta skydd.

En av oss har börjat plocka på sig guld ur tågvagnen, och jag bestämmer mig för att försöka täcka vår reträtt med granater och eldgivning. Det går så där. Fienderna är för många, och vi är för dåliga på att täcka upp varandra. Två av oss stupar, och när jag försöker hjälpa till dyker det upp ett svin som rostar mig med eldkastare. Där jag ligger på marken och ropar på hjälp ser jag hur vår siste överlevare springer rakt förbi mig och hoppar över brokanten. Medan han vecklar ut en fallskärm och svävar ner till säkerhet med fickorna fulla av guld brinner jag hjälplöst till döds. Och så slutar den sagan, med sensmoralen att det inte går att lita på någon.

Raid: World War II är fortfarande i pre-alpha, och därmed ganska oslipat. Men redan nu känns det uppenbart att det finns potential här för en våldsamt underhållande och kaotisk actionrökare. Det gäller bara att skaffa sig mer pålitliga medspelare än förrädiska speljournalister på Pax East.

Skicka en rättelse