FZ spelar Machinegames makabra och absurda "tänk om"-scenario, som flyttat västerut.

Frau Engel har jagat honom. Hon har "flyttat himmel och jord" och idag har hon hittat William Blazkowicz – eller terror-Billy, som han numer är ökänd som i det numer världsomspännande tredje riket. Hon hittar honom i havets djup ombord på den forna kronjuvelen i nazisternas ubåtsflotta, Eva's Hammer. General Engel har alltså flyttat himmel, jord – och hav.

Här och nu är Blazkowicz skör och långt ifrån den koloss han ska komma att bli i Wolfenstein II: The New Colossus, uppföljaren till det absurt underhållande The New Order. Jag kan skriva en essä om mina varma känslor kring föregångaren men låt oss istället fokusera framåt.

"De gamla och de svaga är dömda" mumlar Blazkowicz för sig själv när han vaknar upp ur en lång koma. Ubåten kränger, gevärseld flammar i korridoren och jag, i rollen som terror-Billy, släpar mig upp i en rullstol, får en "machinepistole" slängd i knät och tar upp kampen mot nazisterna.

En i taget, sa jag!

Frau Engels dotter Sigun (till höger) är lätt att tycka om. Hon vill ju bara ha "schokolade".

Kontrollerna känns snortajta – och då bärs jag ändå fram av en rullstol. Soldaterna väller fram och jag gör mitt bästa för att skjuta dem i plytet och sparka nazirumpa. Men ändå, det är svårt. Hälsan tickar snabbt ner, rustningen är en bristvara och trots att det, eh, kan hända att jag spelar på "Don't hurt me" ("Über" tar jag i nästa liv) känns det hela tiden som att spela på gränsen.

Machinepistolen sprutar död mot mina överrumplade motståndare

I detta filmiska tidevarv är det fint att Wolfenstein är väldigt mycket spel. Det andas knappast realism att ubåten fylls av nazikloner i sådan fart men "up yours, realism", tänker jag, när jag i vansinnesfart rullar, klingar och klonkar nerför ännu en ståltrappa samtidigt som machinepistolen sprutar död mot mina överrumplade motståndare. Man kan bli kär i ett spel för mindre.

Det finns också ett tunt taktiskt över popcornfesten då det kryllar av mikrovågsfällor i den väldiga ubåten. De kan visserligen förgöra fiender innan du hinner utbrista "Det regnar hjärnsubstans" men samma regler gäller för B.J. Genom att dra i spakar slår jag av och kör igång fällorna och öppnar vägen framåt för mig och stänger den för nazisterna.

Bilden av 60-talets Amerika är sig lik – och samtidigt fullständigt annorlunda.

Fiendedesignen är lågmäld och anspråkslös. På tvärtomspråket, alltså.

Ett enormt kugghjul blir en spontanhiss, jag rullar nerför rullband (men kastas bryskt tillbaka när nazisterna får syn på mig) och tar mig slutligen ut i den friska, stormande havsluften. General Engels inte så väna stämma sprakar ur ett högtalarsystem och Eva's Hammer hålls fast av en enorm flygande best som täcker stora delar av himlen ovanför. Fraun utlovar amnesti för alla andra om terror-Billy överlämnar sig, och som den rättskaffens hjälte han är gör han just det.

Du anar nog vad som händer sedan. Det slår mig gång på gång hur dödssnyggt det är – jag kan nästan höra hur riggen jag kör på kippar efter luft – och när jag står öga mot öga med dödsengeln inser jag också hur förbluffande skickliga berättarna på Uppsalastudion Machinegames är. Visserligen har teamet jobbat med både Riddick och The Darkness men det krävs mod och skicklighet för att lyckas berätta en historia som ena sekunden är en absurd komedi för att i nästa vara absurt dramatiskt. (Absurt är det hela tiden.) Jag får inte se mer än två timmar från The New Colossus men de räcker för att jag ska inse att berättarglöden brinner starkare än förut.

Det är väldigt mycket spel samtidigt som spelet ivrigt berättar en makabert komisk berättelse. I mötet med Frau Engel hänger Blazkowicz liv på en tunn tråd. Men ändå: det jag minns efteråt är hur Engel hånar sin rundlagda dotter Sigun för att hon inte följer dieten och hur vakterna hittat både "schokolade" och "limonade" i hennes rum. Sigun är en besvikelse och nu måste hon lära sig hur man är en duktig arisk flicka. Någon måste dö – och skrattet fastnar i halsen.

Det är kaotisk men ändå inte dum action.

Halsbränna kan komma plötsligt.

En solig dag flera månader senare, ungefär halvvägs igenom The New Colossus, befinner sig Blazkowicz undercover i Roswell. Nazisterna härskar också här och den typiska amerikanska 60-talsstilen blandas med typisk nazism. Stjärnbaneret och hakkorset. Milkshakes och stöveltramp. Klu Klux Klan-medlemmar som läxas upp av en nazikommendant. En mor som bannar sin son för att han inte talar tyska. En annan mor som gläder sig åt att dottern äntligen ska gifta sig och bjuder hem henne till helgen: "Far ska sälja slavar. Kom dit. Det blir cocktails!"

Stjärnbaneret och hakkorset. Milkshakes och stöveltramp

B.J. iförd full brandmannamundering bär på en brandsläckare, som också råkar vara en portabel atombomb vilken ska spränga Oberkommando åt helvete. Kommandot har flyttat till New Mexico och Area ... 52? Av någon anledning. Seså, på med foliehatten.

Efter att ha lärt sig att führern målade Mona Lisa (jag visste det!) och sett staden explodera i ett regn av konfetti är det dags för terror-Billy att göra skäl för sitt namn och iscensätta sin egna och betydligt dödligare explosion. Efter att ha skyndat genom en trång tunnel som sett bättre dagar befinner jag mig i en toppmodern underjordisk bas. Alltsammans är egentligen ett enda stort rum men det är intrikat byggt med tågrälsar, trappor, dolda genvägar och, förstås, en välkomstkommitté som vittrar blod.

Bokstavligt talat, i kampfhundarnas fall. Robotarna (som sträcker sig från storlek "för stor" till "jag orkar inte mer") kommer rustade med tunga laserkanoner jag själv kan plocka upp. De nya fienderna som jag, i brist på bättre ord, kallar eldninjor skjuter flammor från sina handflator, kan röra sig i hisnande hastighet, klättra på väggarna och göra livet allmänt surt för oss.

Jag hagelbrakarskjuter mig genom ett framrusande tåg och tar mig uppåt i komplexet via en enorm hiss (med fler eldninjor p.g.a. såklart). Det är action som vägrar stanna upp men heller aldrig blir dum. Det är inte eldstrider utan eftertanke och varje ny omgång har en annorlunda mix av nazifä och nazifolk. Blazkowicz kan precis som sist rusta sig med vapen i varje hand men den här gången kan de vara olika, så där rusar jag fram machinepistole i ena handen och sturmgewehr i den andra. Sämre kan man ha det.

När jag placerar atombomben i hjärtat av Area 52 gör jag det med en eufori i mitt hjärta. Något liknande har jag inte känt sedan, just det, The New Order. Med lika stora delar allvar, humor och action marscherar Machinegames mot en ny succé. Ich bin begeistert.

Fotnot: Hands-on-intrycken bygger på pc-versionen.

Skicka en rättelse