Rollspelet som försöker återge medeltidens Europa så trovärdigt som möjligt – överambitiöst? Vi provspelar!

Daniel Vávra är en bra historieberättare. När jag frågar honom om den mörka medeltiden verkligen var så mörk glimmar det till i ögonen på honom, trots att det är slutet på en väldigt lång och hektisk dag på Gamescom. Han berättar om hur det fanns rudimentära sociala skyddsnät, och att folk inte alls gick klädda i säckväv och hade smuts i hela ansiktet. Istället älskade man mode redan då, och inte minst män hade absurda, färggranna kreationer på sig. ”Män kunde ha galna utstyrslar. Vissa stoppade ner saker i skrevet för att få större paket, andra bar enorma, spetsiga skor. De var hipsters”, säger Vávra med ett leende.

Diskussionen kommer upp apropå att jag nyss fått provspela Kingdom Come: Deliverance. Vávra basar över utvecklingen av spelet, och har gjort sig känd för sina starka, bitvis kontroversiella, åsikter om allt som har med spelutveckling att göra. Med Kingdom Come har han och hans team på Warhorse tagit sig an den inte helt oansenliga uppgiften att skapa ett realistiskt rollspel som utspelar sig i ett autentiskt, medeltida Tjeckien.

”Vissa stoppade ner saker i skrevet för att få större paket, andra bar enorma, spetsiga skor. De var hipsters”

Spelaren ikläder sig rollen som en enkel arbetarson vars familj dödas av en invaderande armé. Plötsligt befinner han sig involverad i historiska skeenden i jakt på hämnd. Sekvensen jag får spela börjar med rapporter om att en gård attackerats av banditer. Jag får följa med den militära enheten som skickas dit för att ta hand om hotet. Det första jag får göra är att rida en lång bit genom ofta riktigt vackra miljöer. Ängarna är täckta med blommor, små hus ligger utspridda här och var. Atmosfären är fridfull och behaglig. Den relativt långa ritten blir närmast meditativ när jag bara betraktar landskapet som stillsamt glider förbi.

Kontrasten när vi kommer fram till vårt mål blir total. Gråtande människor sitter böjda över blodiga lik, och överallt ligger sönderskurna hästar. Banditerna hade dykt upp från ingenstans och börjat döda både folk och fä urskiljningslöst. Att de så brutalt gett sig på just hästarna tycks vara en medveten, sadistisk provokation. Ingenting har stulits, förutom liv. De var ute efter blod, inte pengar – som en karaktär uttrycker det.

Stundtals är det hårt, blodigt och våldsamt...

... men andra gånger smärtsamt vackert.

Det är apropå detta mitt samtal med Vávra kommer in på medeltidens eventuella mörker. För även när Kingdom Come är mörkt, skitigt och brutalt så känns skildringen inte enögd eller ensidig. Runt omkring de blodiga liken är ett vidsträckt, vackert landskap där folks liv fortsätter som vanligt. Våldets realitet skildras utan sentimentala åthävor eller melodramatiska förstärkningar. Det här är inget helvete på jorden, eller en skildring av någon unikt mörk tillvaro. Det är bara livet – i all sin brutalitet, patetiska orättvisa, och stundtals gnistrande skönhet.

”Ingenting har stulits, förutom liv. De var ute efter blod, inte pengar.”

Eller ja, det är ett spel. Men ambitionen är att ge i alla fall en aning av något sant – känslan av autenticitet – i sin gestaltning av en annan tid. Men det glömmer inte heller bort att vara ett rollspel. Du är fri att göra lite vad du vill, även om storyn alltid kommer att leda till diverse nyckelhändelser. Men själva resan är det du som styr.

Istället för att springa ut i skogen med draget svärd och leta efter banditerna väljer jag att metodiskt undersöka platsen för att få ledtrådar till vad som kan ha hänt. Spåren leder mig till slut in i en skogsdunge, där jag får syn på två rövare. En av dem är svårt sårad, och bönfaller den andre att döda honom. Han har blivit stucken med ett tillhygge som dessutom är nedsmetat med hästbajs, något han bittert skrattar åt.

Du väljer själv hur du vill lösa problem. Fredligt...

... eller våldsamt.

Det är en fantastisk liten detalj. Ett skitigt (bokstavligen) tillhygge i stallet som använts för att försvara sig i stridens hetta. Om man väntar ett litet tag dödar den ena rövaren sin skadade vän och vandrar därifrån. Du kan också döda båda, eller bara den ena. Om du tar för lång tid på dig att hitta dem kommer du bara hitta den skadade mannen död. Om du vill kan du också gå tillbaka och hämta din befälhavare när du upptäckt dem, alternativt ge ledtrådarna till honom och inte ens gå till platsen själv. I slutänden är målet att stoppa rövarna, men vägen dit kan ta olika små förgreningar.

Dessutom leder det skitiga tillhygget dig till vad som förefaller vara en förrädare på gården, vilket i sin tur ger möjligheter att till sist finna banditernas tillhåll. Så långt hinner jag dock inte. Kingdom Come är inte ett snabbt spel. Det är medvetet långsamt och metodiskt, och lär kräva tålamod av spelarna. Förhoppningsvis ett tålamod som kommer belönas med en fascinerande värld att rollspela i.

Men att slåss är ganska förvirrande. Min karaktär vevar mest med svärdet framför ansiktet lite när jag försöker slåss. Efter lite desperat klickande med musen får jag in några träffar, men jag känner mig tungrodd och klumpig, inte minst på grund av de likstela animationerna, samtidigt som responsen är lite dålig. Kanske är det också meningen, som en del i spelets realism men det är uppenbart att det kommer behövas övning för att någorlunda bemästra detta.

”En av dem är svårt sårad, och bönfaller den andre att döda honom”

Å andra sidan slåss jag väldigt lite under min tid med spelet. Förutom en rövare ger jag mig mest på mina egna kompanjoner mot slutet bara för att testa lite. Att slåss mot bepansrade soldater med sköldar slutade snabbt med döden, kan jag säga.

Utan tvekan är det ett stort, ambitiöst och riskabelt projekt Warhorse har gett sig på. Det är lovande, om än fortfarande tekniskt ojämnt. Miljöerna är som sagt himla fina, i alla fall bitvis, men karaktärsmodellerna är ganska stela, och rörelserna är klumpiga. Potentialen går dock inte att ta miste på.

Min tid i Kingdom Comes värld är onekligen intressant, och nog stack det ut i ett utbud som i övrigt mestadels fokuserar på snabba kickar och strömlinjeformad mekanik. Några färggranna hipsters i komplicerade skor såg jag däremot inte till i demot. Jag är osäker på om det är en besvikelse eller lättnad.

Fotnot: Kingdom Come: Deliverance ska släppas till pc, PS4 och Xbox One den 13 februari 2018.

@Witchfinder: jag köper det! Skulle också vilja ha ett spel som tar flera år att "klara". MEN inget MMO. 08/09 Följt dem flera år, blir day1 köp detta. 08/09 På tal om svåra strider så drömde jag i natt om ett spel som kändes som det mest ultimata, otroliga RPG:et som någonsin gjorts. Det var så kul att varje gång jag halvvaknade till så intalade jag mig själv i sten att jag skulle fortsätta drömma om det.... 06/09 Totalt tappat intresset för detta spel, när man läste om projektet i allra första början lät det som de skulle utveckla ett MMORPG inte ett singleplayer spel. 06/09 Ja, jag tycker ju att korkade beslut bör straffa sig. Och straffad blev jag. 05/09 Backat sen dag 1. Längtar! Har spelat betan, och håller med om att kontrollerna är stela. 04/09 Tycker det låter härligt att man får se upp med att börja slåss med soldater. Alla spel där man tar sig vatten över huvudet när man initierar vissa strider, är urbra spel. 03/09 Jag kommer köpa spelet oavsett skavanker, om inte annat så för att stödja hela projektet. Min kritik mot det jag sett är bara ett uttryck för oro, att irritationsmomenten ska bli så många att de förtar glädjen. Men jag hoppas jag har fel! 02/09 Låter ju alldeles utmärkt. Tre fläskiga koppar kaffe har redan avverkats här idag. Det ska ju skrivas fler texter, och koffein är bra för kroppen på alla vis, har jag hört. ALLA VIS. 02/09 Längtar något grovt. Jag bryr mig inte om det är lite skavankigt och stelt. Det är Skyrim också, och det lyckades fånga min uppmärksamhet i hundratals timmar och rankar det som ett av dom bästa SP-liren genom alla tider (i mitt eget tycke såklart). 02/09
Skicka en rättelse