Guldkornen gömmer sig bakom högar av skit. Precis som i förlagan.

Handkontrollen vibrerar intensivt. Mina tummar roterar styrspakarna rytmiskt i olika riktningar, samtidigt som jag hamrar på trekant. Knappkombinationerna som dyker upp på skärmen framför mig känns lika omöjliga som långa. Efter en evighet dyker tre ord på skärmen upp:

"Kläm av den."

Två knapptryck senare har min 7-årige avatar i South Park: The Fractured But Whole framgångsrikt bajsat ned en toalett, och belönas därefter med trestjärnigt betyg och en påse chips.

Annat vore ju konstigt i ett South Park-spel.

Jag fick prova spelets inledande timmar i London för en tid sedan, och liksom alla andra som inväntat dess ankomst under de senaste årens studiobyten och förseningar var jag nyfiken på om slutresultatet påverkats av den turbulenta utvecklingstiden.

Av de första timmarna att döma verkar det inte så.

"Cartman låter mig välja superkrafter och kommer sedan på min ursprungsberättelse."

"Spelet tar vid där föregångaren South Park: The Stick of Truth slutade. Fantasy-leken är fortfarande igång, och öppet krig råder mellan stadens alla barn. Din karaktär, som liksom i förra spelet är nyinflyttad, bär alltjämt titeln "king douchebag" och är utrustad med förunderliga ändtarmskrafter.

Efter en kortare stridstutorial intar jag, Kyle och Stan Cartmans hus för att ställa honom till rätta. Väl där möter vi honom inte iklädd i trollkarlsskrud som i förra spelet, utan i form av hans superhjältealias "The Coon", en slags tvättbjörnstolkning av Wolverine. Han förklarar ivrigt att han byggt en tidsmaskin (hans garderob) och åkt tillbaka i tiden för att stoppa den växande brottsvågen i South Park med hjälp av sitt nyformade superhjälteteam "Coon and Friends".

Superhjälten Coon och en vän.

Kärngänget konstaterar snabbt att det är töntigt att leka riddare och går med på att leka superhjältar istället. När de andra barnen (inklusive oss själva) säger "Men vi då?" möts de bara av ett kyligt "Vi leker superhjältar nu, ni får inte vara med".

Barn är hemska.

Efter en fantastisk scen i Cartmans källare där alla utklädda superhjältarna bråkar om vems film ska få komma först stormar hälften av dem ilsket ut, vilket etablerar vilka som är skurkar och dessutom möjliggör för min karaktär att få vara med.

Cartman låter mig välja superkrafter och kommer sedan på min ursprungsberättelse (jag såg mina föräldrar göka när jag var liten). Innan han släpper ut mig i världen för att utföra hjältedåd berättar han om min huvudsakliga uppgift som superhjälte: att skaffa följare på hans nya sociala medier-plattform, Coonstagram.

Det är naturligtvis hysteriskt roligt att Cartman manipulerar sina vänner för eget ändamål på det här sättet, men Coonstagram är faktiskt en rätt bra idé även spelmekaniskt. Ju fler följare du får, desto mer kan du utforska världen vilket i sin tur ger bättre loot. Vissa personer vill dessutom inte följa dig om du inte utför uppdrag åt dem, vilket knyter ihop spelets olika rollspelsaspekter på ett snyggt sätt. Att det sedan tvingar dig att ta selfies med alla som följer dig behöver vi inte gå in på.

"Coonstagram är faktiskt en rätt bra idé även spelmekaniskt."

Strukturellt är spelet uppbyggt som dess föregångare. Du utforskar kända (och helt nya) delar av South Park, hittar loot och slåss mot fiender. Både loot- och stridssystemet har fått rejäla ansiktslyft sen sist. De turordningsbaserade striderna är nu dynamiska och erbjuder fler och bättre möjligheter att flytta ens karaktär. Vidare har flytten till superhjältar gjort att nya krafter och specialattacker introducerats, vilka är lika bedårande barnsliga som de är roliga att titta på.

Under mina tre timmar med spelet hann jag dock bli ganska trött på striderna. Även om stridssystemet känns djupare denna gång är det fortfarande ganska enkelt att manipulera till egen vinning. Å andra sidan skruvade jag inte upp svårighetsgraden, så vi ska inte dra några fasta slutsatser om hur svårt hela spelet är utifrån dessa första timmar.

Styrkan i Fractured But Whole ligger snarare i dess berättande, närmare bestämt i detaljerna. Som när en strid på gatan plötsligt kan avbrytas av att en bil kommer och alla måste pausa, vilket påminner en om att det hela faktiskt bara är en lek. Eller hur allas superhjältedräkter är uppbyggda av husgeråd. Min personliga favoritdetalj är i Cartmans källare, där Coons högteknologiska kommunikationsverktyg egentligen är en iPad fasttejpad på en låda med ett Skype-fönster igång.

"Precis som med tv-serien behöver man gräva igenom mycket skit (bokstavligt talat) för att hitta guldklimparna."

Humorn är förstås viktig att ta upp, och precis som med tv-serien behöver man gräva igenom mycket skit (bokstavligt talat) för att hitta guldklimparna. För varje scen där Mr Garrison klumpigt försöker undersöka din sexualitet i ett pinsamt utvecklingssamtal finns det tio scener som bara handlar om kiss och bajs, och för varje rolig idé, exempelvis att Craigs superhjältealias Super Craig bara är en bättre version av honom själv, finns det tio som får en att sucka högt.

Men så är South Park, och The Fractured But Whole är utan tvekan till för seriens fans. Det är ett fullt dugligt rollspel som i sin bästa dager lockar till både skratt och beundran, och i sin värsta får en att vilja lägga ned handkontrollen. Trots bristerna tycker jag ändå inledningen är lovande, och så länge kiss- och bajshumorn och våldtäktsskämten inte tar över helt tror jag det här kan bli en av höstens mest speciella upplevelser.

Trots bajsminispelen.

Fotnot: South Park: The Fractured But Whole släpps till pc, PS4 och Xbox One den 17 oktober.

Skicka en rättelse