Det har gått ett år sedan Prey släpptes. Idag är det dags att återvända. Under Bethesdas E3-show avslöjades det som många räknade ut när vi fick se en kort teaser: månen nästa. När du läser det här har Arkane precis släppt dlc:et Moon Crash. När jag skriver det här har jag inte sett vad som visades under nattens presskonferens men över en telefonlinje från franska Lyon får jag höra:

Vi är väldigt spända på det här då vi har försökt oss på något annorlunda som du vanligtvis inte väntar dig av expansioner.

Ricardo Bare är designern bakom fjolårets utmärkta Prey-comeback och ska, tillsammans med Arkane-teamet, se till att det här blir ett annat slags dlc. Vi axlar manteln hos spionen Peter, som arbetar för ett rivaliserande företag till Transtar. Han har från sin satellit övervakat basen på månen – en gång ett gruvföretag, numer Transtar-laboratorium – tills allt en dag tystnade.

Present till den nervsvaga: fienderna slumpas fram på nya platser varje omgång.

Du spelar som en person, som i sin tur kliver in i fem olika simulationer.

Peter har samlat på sig oändligt med data, skannat av månbaspersonalens hjärnor och kan med hjälp av detta återskapa simulationer han dyker in i. I praktiken är Peter inte frontfigur, då Moon Crash är en antologi, en novellsamling om fem vitt skilda personer. En heter Joan, en ingenjör som kan reparera maskiner och bygga turrets. Varje person har ett unikt färdighetsträd och även om en muskelknutte inte kan laga en trasig dörr kan han alltid bända upp den.

Peter är spindeln i nätet och kan via de fem olika simulationerna ta reda på varför rymdbasen plötsligt slocknade. Vi, som spelare, ska hjälpa de olika människorna att fly från månen i vad man kan anta i grunden liknar Prey. Det finns dock en stor skillnad. Arkane tycker, som många andra gamers, mycket om spel som FTL, Rogue Legacy och Darkest Dungeon. Roguelikes, kort sagt. Även om Prey: Moon Crash inte är ett "fullödigt roguelike" finns starka influenser.

Varje ny spelomgång innebär nya förutsättningar: ny loot, fiender på olika platser. Dörrar är också en viktig punkt. De kan vara öppna, låsta, trasiga och strömlösa; ibland kan hela områden sakna el eller så är de just elektrifierade. De kan vara eldhärjade eller översvämmade. Slumpen är både vän och fiende – men mest det senare, verkar det som.

Ett ögonblicks andrum.

Mångalet.

Moon Crash är alltså tillgängligt redan nu, liksom en gratis patch som ger Prey två olika svårighetsnivåer som är varandras motpoler. Storyläget är för dig som vill utforska och insupa atmosfären utan alltför mastiga strider. Survival är för masochisten som vill lägga ett extra lager utmaning på Prey; tuffare motstånd, brutna ben och strålsjuka.

Senare i sommar byggs Moon Crash ut ytterligare med Typhon Hunter. Uppdateringen innehåller en handfull singplayer-pussel, så som att ta sig ur rum, med VR-stöd. Huvudrätten här är emellertid asymmetrisk multiplayer (också i virtual reality för den som vill). Fem spelar i lag mimic, som ska gömma sig på kartan innan sololaget Morgan på tid ska eliminera de spelarstyrda sci-fi-bestarna. De kan å andra sidan ligga steget före; smyga, skrämmas och döda Morgan. Ricardo kallar det för en "superdödlig variant av kurragömma" och det är lätt att förstå vad han menar.

Fotnot: Prey-dlc:et Moon Crash är ute nu till pc, Playstation 4 och Xbox One.