Tredje Metro lämnar Moskva bakom sig för vildmarkerna. Vi spelar Metro Exodus.

Framför mig porlar en bred fors och bakom mig kikar en stuga fram under de höstlövsklädda ekarna. Det vildvuxna gräset vajar stilla framför farstun och luften känns hög och klar. Jag tänker: "Vore det inte för all död skulle jag trivas här". Inne i stugan gick, förstår ni, den krispiga höstluften ur mig. Jag brände bort spindelväv med tändaren och bakom den såg jag en kropp uppfläkt och flådd på väggen, bredvid tavlor av Jesus och Maria. Ben och fötter stack fram ur en ugn. På lapparna stod saker som att "Detsamma kommer hända dig" och "Våldtäktsman".

Metro Exodus är fruktansvärt vackert och fruktansvärt.

Moskva lämnas för en årslång resa genom vildmarken mot fjärran östern.

Naturen må vara ogästvänlig men banditerna lyckas ändå slå rot i den.

Ett hus som en gång var ett hem.

"Ingenting talar för att de ska misslyckas i tredje Metro"

4A Games är också fruktansvärt skickliga på att bygga världar och sätta stämningar. Ingenting talar för att de ska misslyckas i tredje Metro, trots att de rör sig bort från sin trygghetszon i Moskvas undre värld och atomvintern i den övre. Metro Exodus ska istället berätta om skeendena under ett helt år när Artyom reser tvärs över kontinenten österut, inte sällan på räls via tåget Aurora.

Exakt var och när de fyrtiofem minuter jag spelar passar in är oklart, men känslan är att det är i början. En okänd kvinna, Olga, har dragit upp mig ur floden Volga efter att jag kraschat i den och när jag kvicknar till är hon borta och bortom stugan finns en lerig väg och en enslig skog.

Nätterna i Metro Exodus är inte farligare, men det känns så.

Nybyggare av den livsfarliga sorten.

Få vill dig väl i den här världen.

Det hade åtminstone varit det bästa, för särskilt ensam är jag inte. En pil i en dörrpost varnar mig för att fortsätta och när jag viker av in i skogen ser jag på långt håll hur en bunden mans innanmäte slits ut av en muterad varg. Jag lyfter armborstet och sätter en pil i varelsen, men det är försent. Denna första del ger sken av det 4A varit noga med att upprepa: Metro Exodus är ingen öppen värld. Det blandar linjära passager med mer öppna områden men snarare än att gå vart jag vill gör jag vägval. Istället för att vandra längs vägen klev jag alltså in i skogen. Jag balanserar över en stock och kommer fram till samma mål oavsett vägval; en stor, grå byggnad.

Exodus fortsätter väva stämningen och drar mig alltmer in i den vackra men vidriga världen. Det visar sig att jag kommit till ett slags "barnläger". Väderbitna statyer av barn håller upp fåglar och spelar trumpet. Jag hittar ett brev till jultomten. "Kära tomten", står det. "Jag har varit snäll i år. Jag har dödat två hjortar och skadeskjutit en bandit i benet. Jag vill inte ha några presenter. Allt jag vill ha är ett brev från mor och far. Jag saknar dem så."

"Ett gällt visslande kastar mig ur den vemodiga lunken"

Jag rör mig från den stora byggnaden och på andra sidan en raserad gångbro ser jag fler och mindre byggnader. Ett gällt visslande kastar mig ur den vemodiga lunken och in i demons andra och mer kaotiska del. Flera skepnader klädda i skinn, trasor och med djurskallar på sina huvuden kliver fram ur skuggorna och börjar skjuta. Jag håller mig på avstånd och sänker två med min långsamma men ack så dödliga armborst. En molotovcocktail tvingar mig närmare och jag blir varse om att ytterligare dussintalet banditer väntar inne i husen, på taken och bakom stenpelarna.

Ammo är logiskt nog en bristvara, och när pilarna tar slut drar jag upp min betydligt mindre anonyma hagelbrakare. Via en linbana flyr jag till andra sidan ett stenröse och blir varse Exodus dygnscykel. Natten har fallit och striden byts ut mot mer tryckande skräck. Jag skyndar framåt längs en skogsväg och ser då och då lysande ögon i periferin och hör ett dovt morrande.

Metro Exodus har dygnscykler, olika säsonger och väder.

"Rusar snabbt iväg utan att någonsin se mig om"

4A fångar nu som då skräck, stämning och det postapokalyptiska Ryssland med fingertoppskänsla, detta trots att man rört sig bort från tunnelbanan. Jag är oväntat (och glatt) förskonad från typiska buggar. Enda skönhetsfläcken är en soldat som plötsligt börjar flyta genom miljön rakt upp mot natthimlen, men med tanke på att spelet är ett halvår bort känns denna enda fadäs närmast lovande.

Jag fångas till sist i ett nät och det borde vara slutet, men de två skurkfraktionerna har så svårt att komma överens om vem som har rätten att döda mig ("Vår fälla!", "Vår mark!") att de inte märker den enorma björnmutanten innan det är försent. Tack vare kaoset av blod, eld och skrik lyckas jag skära loss mig och rusar snabbt iväg utan att någonsin se mig om.

Fotnot: Vi har spelat pc-versionen. Spelet släpps även till PS4 och Xbox One 22 februari 2019.

Skicka en rättelse