Fox McCloud, Starlink-initiativet och Ubisoft ska se till att 2018 blir ett rymdäventyr.

Det sa bara klick. Och klick. Och klick igen. Och så har mina joy-cons blivit en Airwing med Fox McCloud i cockpiten. Bordet framför mig är fyllt av små plastpiloter, vapen och rymdskepp. Jag känner en barnslig förtjusning men för mitt inre tänker jag: kära plånbok, vila i frid.

Starlink: Battle for Atlas är Ubisofts tolkning av de en gång lukrativa men numer tynande toys-to-life-spelen. Disney Infinity är skrotat och Skylanders är pausat på obestämd tid. Ubisoft understryker skillnader – en öppen, dynamisk värld, flexibla rymdskepp du bokstavligen kan stapla vapen på – men plasten ljuger inte. Starlink kämpar mot en vikande trend.

Starlink är namnet på gruppen som kommit till stjärnsystemet Atlas.

Visuellt påminner det om No Man's Sky, men här är det sju planeterna handgjorda.

Sci-fi-älgarna demonstrerar. Sci-fi-älgarna har fått nog.

Jag är å andra sidan hopplöst okänslig för trender och timmarna jag tillbringar med Starlink gör mig sugen på mer. Startpaketen till Playstation 4 och Xbox One kommer med ett skepp, en pilot och tre vapen. Switch-versionen sticker ut, då man istället för två vapen får två piloter (en är Fox McCloud) och rymdskeppet är en Airwing, som förstås har sina laserkanoner (bonusvapen!).

"Kära plånbok, vila i frid"

När introt tar vid lyser Fox med sin frånvaro och istället får jag följa Starlink, ett initiativ som kommit till Atlas stjärnsystem för att hjälpa utomjordingen Judge att hitta sitt ursprung. Jag slungas tillbaka nästan trettio år när jag tittade på och lekte med Transformers och He-Man. Det är en fin känsla. St. Grand är ledaren och med sig har han en rad rymdäventyrare, pratkvarnen Levi och präktiga Chase för att ta två exempel. Det är fartfyllt, vackert och känns som att se på en tecknad film för kids. Naturligtvis får Starlink-gänget problem med anfallande skepp, och det är här som Switch-versionen får ett förlängt intro.

Fyra välbekanta skepp glider in med fyra ännu mer välbekanta ansikten: Fox, Falco, Toad, Peppy. De är där för ett eget mål men Fox McCloud kan inte hjälpa att lägga nosen i blöt.

Laurent Malville är creative director för Starlink, och har jobbat med allt från Assassin's Creed och Splinter Cell till Raving Rabbids. Han vill inte säga om vi får fler förlängda scener på Switch. Klart är dock att dialogen blir annorlunda när Fox är med, med hans perspektiv på berättelsen, och han är där av andra skäl än Starlink. Det kommer att finnas exklusiva Switch-uppdrag.

Malville avslöjar dock mer än gärna hur samarbetet mellan Ubisoft och Nintendo startade. Under E3 i fjol visade de Starlink bakom stängda dörrar och dit kom Nintendo – och inte bara en gång.

...kom tillbaka två gånger, tre gånger, fyra gånger, fem gånger. Flera veckor senare blev vi inbjudna till Nintendo i Kyoto för att presentera spelet för mr Miyamoto och hela det ursprungliga Star Fox-teamet.

I och med detta och Mario + Rabbids Kingdom Battle tycks Nintendo och Ubisoft ha funnit varandra. Starlink är dock mer än Nintendo-cameos. Efter att första striden mot mystiska Forgotten Legion gått snett finner sig Fox och Starlink strandsatta i en öken med skeletten från de enorma vattendjur som en gång levde där, då detta en gång var ett enda stort hav.

Under spelets sex akter kommer stjärnsystemet öppna upp sig bit för bit. Jag får snart känna på hur det är att sömlöst resa från yttre rymden till planetens yta och bland stjärnorna hamnar jag i strid med rymdpirater. Merparten av min tid tillbringas dock på den här ökenvärlden och en annan, som är betydligt frodigare med sjöar, lila gräs, träd och ruiner av en gammal civilisation.

Eldjättar sänks enkelt, om du har rätt isvapen, vill säga.

*ler*

Vapnens visuella effekter får Starlink att spraka.

Figurerna registreras digitalt, så du behöver inte släpa med dig all plast.

Jag fick inte testa det men lokal co-op för två finns.

Variationen på världarna tycks stor.

Jag byter till Xbox One och lämnar Fox McCloud och hans Airwing bakom mig, och det är nu striderna börjar växa på mig. Ja, de växer bokstavligen på mitt plastskepp som jag utrustar med eldkastare, virvelkanon och kulsprutor. Jag nöjer mig en på vardera axel av skeppet och börjar skjuta; sluter in de små monstren i virvlar och pepprar dem sönder och samman. Jag mår rätt bra.

"Är roligt, men chansen är stor att det också blir girigt"

Eldjättar försvagas och blir snabbt förstelnade av isvapen, medan andra bekämpas bäst med en blandning av is och eld. Jag har ett vulkanvapen som gör mig explosiv. Just nu har jag alltså ett dignande bord av godsaker men det återstår att se hur känslan blir när spelet uppmanar mig till vapen jag inte äger. Starlink är roligt, men chansen är stor att det också blir girigt.

Som sig bör finns det klassiska open world-aktiviteter. Jag skannar av exotiska djur, bygger ut raffinaderier och löser pussel genom att kombinera rätt vapen (risk för betalväggar?). Det är ett inbjudande stjärnsystem och en värld jag vill se mer av. Kort sagt: 2018, ett plastigt rymdäventyr.

Fotnot: Starlink släpps till Playstation 4, Switch och Xbox One den 16 oktober.

Skicka en rättelse