Ännu ett steg mot rollspel. Vi har spelat första åtta timmarna.

I antikens Grekland föddes den moderna civilisationen, men det skulle härifrån dröja flera hundra år innan Ubisofts fiktiva brödraskap såg dagens ljus. Fjolårets Assassin's Creed Origins handlade om lönnmördarnas ursprung medan årets Odyssey handlar om andra slags ursprung. Men framför allt ska det bli en resa – en odyssé – där du själv väljer din väg och fattar dina beslut.

Val och konsekvenser har aldrig varit en del av Assassin's Creed. Val och konsekvenser är grundpelaren i Assassin's Creed Odyssey. Jag har spelat de åtta första timmarna och även om det i min resas linda är omöjligt att säga hur stadigt pelaren står märks det tydligt att den är viktig.

"En odyssé där du själv väljer din väg"

Kassandra (eller Alexio, om du väljer honom) lever ett ganska isolerat liv på Kefalinia, en ö i västra utkanten av den grekiska övärlden. Hon är en misthios, en slags legosoldat, som under de första timmarna driver in skulder åt sin dumsnälla vän Markos, som hux flux blivit ägare av en vingård. Hon räddar sin skyddsling Phoibe när hon (återigen!) kidnappas. Jag smyger genom buskar och plockar skurkarna en och en. Jag jagar varg åt en köpman och löser ett träigt problem åt en annan.

I mitten av ön finns en enorm staty av Zeus. Från toppen av den ser jag fiskebåtar, ruiner, skogar, en stad som det ryker olycksbådande ifrån och andra öar i horisonten. Vi är vana vid att Assassin's Creed tydligt markerar vårt nästa mål men den här gången är det inte så. Istället får jag lyssna på instruktionerna jag får, tyda kartan och skicka upp örnen Ikaros i himlen för att spana åt mig.

Ikaros – dåtidens svar på taxi.

Dessa tidiga timmar är kanske inget kvitto på det innovativa, men det är en trivsam inledning som inte forcerar fram berättelsen utan låter mig i lugn och ro lära känna Kassandra, den hon var och den hon ska bli. Hon är inget tomt ark (The Elder Scrolls) utan en person (The Witcher). Dialogerna är inte alltid rena "Ja"- och "Nej"-val. De kan handla om att uttrycka Kassandras otålighet, hennes gillande eller humoristiska sida. Ska vi kramas? Eller skaka hand på det? Nyanser är viktiga.

Andrée-Anne Boisverts har arbetat med Assassin's Creed sedan Brotherhood. Hon är en slags spindel i det intrikata nät som är Odyssey och ser till alla de olika teamen utspridda över hela världen har vad de behöver. För henne är det tydligt vad som är den stora nyheten.

– Örnen, striderna... visst lånar vi från Origins men vi bygger också oerhört mycket från grunden. För tre år sedan sa vi att vi ville låta spelaren interagera med och påverka historien. Du har mött Leonardo da Vinci, men när du möter Sokrates kan du diskutera med honom, han kommer utmana dina beslut och intentioner, och ni behöver inte vara överens.

Valen är stora och små, kortsiktiga och långsiktiga. Jag fick i slutet fatta ett ödesmättat beslut men då spoilersignalerna hörs härifrån till antikens Grekland lämnar vi det därhän, men det blev en del intressanta diskussioner med journalistkollegor som fattade andra beslut än jag. Det ska finnas olika slut och vägar, vilket känns rena rama sci-fi:n i Assassin's Creed-sammanhang.

"Färden går mot Megaris, från askan in i krigets eldar"

Då serien tar ständiga kliv mot att bli ett fullfjädrat rollspel är romanser en del av Odyssey. Det blir dock flirtar, och inget bestående. En älskare på varje strand? Kassandra lämnar till sist Kefalinias stränder och tillsammans med sin nyvunna styrman Barnabas och ett nytt skepp lättar hon ankar och påbörjar på allvar sin odyssé. Färden går mot Megaris, från askan in i krigets eldar.

På vägen till Megaris, en liten med välfylld stat i antikens Grekland stångas jag med en atensk blockad. Äventyren (och striderna) till havs gör stor comeback, vilket är helt i sin ordning i det gamla Grekland. Mer nydanande är dock systemet Ubisoft byggt för krig. I navet för Odyssey finns det peloponnesiska kriget och som legoknekt bestämmer Kassandra vilken sida hon slåss för.

I Megaris görs dock valet åt henne. För att komma i kontakt med Spartageneralen Wolf går hon med på att strida för dem mot Aten. Detta görs genom att sänka atenarnas nationskraft i Megaris och till sist aktivera ett enormt fältslag. För att få poängen att ticka neråt snabbt är det enklast att döda nationens ledare, men är kraften för stor är han svår att komma åt. Genom att slutföra uppdrag, döda atenska soldater och infiltrera fort och städer för att bränna resurser och stjäla skatter sänker jag pö om pö kraften. Det är ett konkret och belönande system.

I det sista stora fältslaget sätts mina fingerfärdigheter på prov. Det finns inte längre något sköld utan istället förlitar sig Kassandra på att parera attacker, väja undan och utföra specialslag med hjälp av adrenalinmätaren. Spartansparken är redan ikonisk men du kommer kunna låsa upp betydligt fler, så som sköldförstörare, tjurrusch, eldattacker och rena boostar för attacker.

"Men jag vill veta, det kliar i kroppen av att ta reda på mer"

De första åtta timmarna av Assassin's Creed Odyssey är inget facit på hur stor påverkan besluten har, men det känns eggande att kunna sätta min prägel på dialoger och Kassandras personlighet. Här och nu fortsätter det som betyder mycket för mig, och många gamla fans, vara en gåta. (När jag frågar om "Those who came before" och Layla Hassan ler Boisverts mest hemlighetsfullt och antyder att jag inte kommer att bli besviken.)

Men jag vill veta, det kliar i kroppen av att ta reda på mer. Min odyssé har ju bara börjat.

Fotnot: Assassin's Creed Odyssey släpps 5 oktober till pc, PS4 (testad version) och Xbox One.

Skicka en rättelse