Vi kom, vi gasade, vi kände igen oss.

Forza-serien har lärt oss massor om kvalitet. Under 15 års tid har först Turn 10 och sen Playground Games skapat bilspel som satt ny standard för såväl framerate som innehåll och hur racing med gamepad ska vara.

Forza har också lärt oss att kvalitet allena inte alltid räcker för att hålla intresset vid liv. För hur mycket jag än uppskattar Turn 10:s fenomenala hantverk så gav Forza Motorsport 7 inte samma pirr i magen som de tidigare spelen. Det är enormt välbyggt, men i grund och botten kör man samma typ av racing på snarlika eller samma banor som två år tidigare. Och fyra. Och sex, åtta, tio och tolv. Rent krasst: en ny banracer vartannat år börjar kännas som lite mer än vad genren har att ge.

England har fler årstider än regn.

Där har Playground hittat en lucka: Forza Horizons open world-koncept rundar ju banracingens inbyggda upprepning. Stora världar med såväl reguljärt karriärläge som galna hopp och alternativa race ger kreativa spelmakare fria tyglar, och man har lyckats bättre för varje ny del.

"Man har lyckats bättre för varje ny del"

Microsoft skickade mig nyligen till McLaren Technology Center utanför London. Där gavs en timmes genomgång av företagets historik och bilar (bland annat en av 500 McLaren Senna, som ju pryder fyrans omslag) och historik. Lika intressant som bisarrt var en lång korridor där kanske 30 gamla F1-bilar stod ihopträngda efter varandra. Fick ej fotas eller filmas, tyvärr.

En McLaren Senna pryder omslaget på Forza Horizon 4. Finns i 500 exemplar så de är rädda om detta på McLaren-centret.

720S gör 0-100 på 2,7 sekunder. TL;DR: snabb.

Cockpiten på Ayrton Sennas F1-kärra MP4/5 från 1989 eller 1990. Såvitt känt ej körbar i spelet, men icke desto mindre sevärd.

Efter visningen var det så dags för provkörning av Forza Horizon 4. Spelet drevs av Xbox One X-konsoler, där det glädjande nog går att välja mellan 30 och 60 bilder per sekund. Jag väljer det senare, och får då se en fiktiv engelsk landsbygd blåsa förbi i samma sköna bildflyt som originalserien haft sedan del två. Uppdragen ligger utspridda på kartan, och de delar av den jag hinner köra består av böljande åkrar, träddungar, vattendrag, kullar och uppe i nordväst Playgrounds tolkning av Lake District. På väg dit skippar jag vägen till förmån för offroad-körning, och inbillar mig att vegetationsfysiken är aningen mer förlåtande än senast. Eller så är det bara färre stora träd i just dessa partier. Klart är i alla fall att alla fyra årstider finns med, vilket känns bra för variationens skull.

De första intrycken av Forza Horizon 4 skvallrar om en uppföljare som går den säkra vägen. Möjligheten att köpa egna hus som bas, årstidsvariationer och samma väderlek för alla på servern är mer evolution än revolution. Och de bilar jag hinner ratta med gamepaden, bland annat en japansk rallybil och en nutida muskeljänkare, känns exakt likadana som de bilar vi körde för två år sedan. Till och med menyerna är snarlika.

Bil mot flygplan är en klassiker i Forza Horizon-sammanhang.

Man ska ju inte laga det som inte är trasigt, och Forza Horizon 3 på Xbox One var det verkligen inga fel på (pc-versionen, däremot...). Men den första känslan av fyran är att man slängt ut Australien och petat in England istället – de känns extremt lika. Och det är faktiskt lite oroväckande. Å andra sidan har jag bara hunnit skrapa på ytan på ett spel som kommer vara sprängfyllt med saker att göra. Vi återkommer med recension i samband med releasen om några veckor!

Fotnot: Forza Horizon 4 släpps till Xbox One och pc (Windows 10) den 2 oktober.

Skicka en rättelse