Våldsjonglering, köttfyrverkerier och fler färger än fyra nyanser av brunt - vi har spelet Avalanche Studios fortsättning på Rage.

Rage var ett ganska konstigt spel. Skaparna av Doom och Quake ville tvinga ut oss i dagsljuset efter att mer eller mindre uppfunnit korridorpangaren. Nu skulle vi få upptäcka en helt ny värld, partysminkad med Carmacks megatexturer och fylld av mutanter istället för demoner. Samtidigt var Rage som allra bäst inomhus, vilket står i bjärt kontrast mot Avalanche Studios backlog.

Det går inte att missa att Rage 2 skruvats mot det pastelliga och skrikiga hållet, även om själva spelet är långt ifrån lika glammigt som den första trailern fick oss att tro. Eller det där smått bedrövliga musikframträdandet på Bethesdas E3-konferens förra året. När Tim Willits presenterar spelet skämtar han om hur ett Id-spel äntligen hittat andra färgpaletter än fyra nyanser av brunt och det måste vi ju ändå hålla med om.

"Jag var inte ensam om att få starka Bulletstorm-vibbar"

Vår timme i Rage 2 sparkar igång ungefär en fjärdedel in i spelet, samtidigt som Willits noga påpekar att den öppna världen gör att du i teorin kan befinna dig varsomhelst vid denna tidpunkt. Vi har en ansenlig arsenal bestående av hagelbrakare, pistoler med gravitationsupphävande ammo och diverse smatter men det är förmågorna som kommer bli dina bästa vänner. Hulk-hoppa och landa på folks huvuden, tryckssparka upp dem i luften (kombinera gärna med en avslutningssalva bly) eller varför inte smälla upp ett kraftfält som det praktiskt nog bara är du som kan penetrera? Willits tar oss till en liten testanläggning där han med ett flin på läpparna demonstrerar hur såväl vapen som förmågor kan kombineras för att göra köttfyrverkerier av en skock fiender. Vi uppmanas att vara kreativa och jag var inte ensam om att få starka Bulletstorm-vibbar. Vilket passar bra då hämnd är huvudkaraktärens primära drivkraft. Inget säger “nu är det kvitt!” som att blåsa av lemmarna på hundratals mutanter.

Vissa mutanter gör mer motstånd än andra när vi ska skjuta lemmarna av dem

Trots en känsla av att halva spelets befolkning kan utrotas på en långhelg kan du alltid utveckla din mördarkapacitet. Särskilt de aspekter du personligen föredrar. Tre starka personligheter i vildmarken uppgraderar gärna dina färdigheter, dina vapen eller ditt fordon. Så länge du kliar deras rygg först, såklart. Och när jag skriver “kliar deras rygg” menar jag döda något. En basar över Mutant Bash TV, som du säkert kommer ihåg från det första spelet (eller Ios-spinoffen!) och inget stavar “kul!” som att medverka i ett program som går ut på, ja du gissade rätt, mörda saker. Rage 2 tar inte sig självt på särskilt stort allvar och därför blir det svårt för mig att göra det. Vilket i sig inte behöver vara något negativt.

Ett tydligt exempel är när jag promenerar runt i en mindre stad där en affärsägare berättar att han älskar att köpa allt skräp äventyrare samlat på sig i ödemarken. I ett hörn står två andra personer och bråkar med varandra om att de ser likadana ut, som för att förekomma kritiken om att spel ofta är fyllda med såväl tvillingar som trillingar. Vi har fått ett par tips om hur vi kan tillbringa vår begränsade tid med spelet men har egentligen inga övriga restriktioner. Det finns både huvuduppdrag att hämta i staden och mindre utflyktstips för den som lyssnar på invånarnas konversationer eller helt enkelt själv inleder dem. Det mest intressanta är de arker som grävdes ner innan kriget, fyllda med teknik för att göra återetableringen av samhället enklare. Nu blev det ju inte riktigt så och är de inte redan plundrade blir du ofta rikligt belönad om du lyckas hitta en.

På jakt efter megatexturer

Eftersom den öppna världen i Rage var tämligen ointressant – jag tror att jag hittade exakt en spännande grej utanför de stora farlederna – struntar jag inledningsvis i alla markörer och kör rakt ut bland bergen. Just i detta område är “jordbrunt” den dominerande färgen men under presentationen fick vi se en enmanshelikopter (som jag gissar kommer att gå att köra själv) svepa över täta djungler, träskmarker och annan flora som vittnade om variation i miljöerna.

"Shabby chic tänker jag och kör vidare"

Efter att ha råkat krascha min kärra (återkallningen av fordon buggade i denna kod) fann jag mig gående till fots. Runt varje krök hittar jag dock något att skjuta på och eftersom döda män kör motorcykel dåligt är mitt hastighetshandikapp kortvarigt. Jag stannar till vid en bensinmack, jonglerar upp några kaxiga fiender i luften, mosar andra med ett aggressivt kraftfält och lånar deras bil som de smyckat med en avklädd mannekängdocka. "Shabby chic" tänker jag och kör vidare. Den har några märkliga raketer som jag aldrig får styrsel på så när jag hittar ett rejält fordon med en takmonterad katablammare mörsar jag så många fiendefordon att jag nästan blir trött i fingret.

Fordonsstriderna kan ju bara bli bättre än i det första spelet

Med tanke på det första spelets brist på personlighet är det svårt att utbrista i ett testosteronfyllt "Ah yeah, ett nytt Rage!" Men Rage 2 känns verkligen som ett Avalanche-spel, parat med vapen som känns gedigna och tunga – ovanligt i Stockholms-studions andra titlar där "ärtbössa" är en mer adekvat liknelse. Det finns massor att göra och skulle du tröttna på slentrianpangandet finns det stora bepansrade eskorter att pulverisera, race att köra och hemligheter att upptäcka.

Rage 2 är verkligen ett litet våldstivoli, fyllt av explosioner och oneliners. Istället för att överkonsumera läskeblask och sockervadd är det fantasifulla mordkombinationer som ska få oss att stanna kvar till stängning. Redan denna korta tur bevisar att Avalanche är betydligt mer kompetenta på öppna världar än Id någonsin kommer vara. Kombinerat med Texas-studions känsla för tungt slafs finns potential att införliva löftena det första spelet missade.

Rage 2 släpps 14 maj till Windows, Xbox One och Playstation 4. Vi testade pc-versionen.

Skicka en rättelse