Så var det dags igen. Forna artfränder blir kannibalistiska, flockjagande monster. Samhällen förintas, de som har hälsa och vett i behåll flyr. För övriga väntar blod och undergång, död och apokalyps.

Nej, vi snackar inte premiären för Fotbollsallsvenskan, utan Days Gone. Ett till PS4-exklusivt singleplayer-spel, denna gång med zombier, överlevnad och pryljakt på menyn. Fast egentligen är det inte zombier vi ställs mot, utan freakers – varelser som bortom den frenetiskta våldsdriften fortfarande har mänskliga behov som att vila och äta. Men ja, tankarna går till Dawn of the Dead-filmen från 2004.

Att bota en täppt näsa.

Ett en gång vackert Oregon.

Två år har gått sedan pandemin svepte över världen och förvandlade miljontals människor (och djur) till kötthungrande barbararer. Kollega Calle lärde sig det den svåra vägen på E3-mässan i somras. Han ställdes inför ett spelläge där hundratals furiösa galningar ska nedgöras, vilket visade sig vara mer än lovligt svårt. Inte minst på grund av deras utpräglade flockbeteende.

Så svåra blir aldrig de tidiga timmar av storyn som jag spelade i Köpenhamn förra veckan. Storydelen av Days Gone, åtminstone början av den, är nämligen mer sansad än det spelläge stackars Calle ställdes inför. Freakers finns både här och där i Oregons bergiga granskogar, fientliga människor och djur likaså, men de där enorma horderna ser jag bara på avstånd.

Mina freakers rör sig i små grupper, och jag lär mig kvickt att gömma mig och planera mina drag. Ofta funkar det att smyga fram och köra en tyst kniv genom första bestens strupe, för att följa upp med fler lönnmord eller ett par kulkärvar när övriga upptäcker dig. Att låta automatkarbinen jobba är effektivt, för det krävs ingen CS-aim för att träffa i denna gamepad-styrda tredjepersonsshooter. Å andra sidan får skott ljudmätaren på skärmen att gå i taket, så en smygande approach med närstridsvapen kan vara att föredra. Plankor, slagträn, yxor och stolpar dyker upp i strid ström, förmodligen för att de slits raskare än i senaste Zelda, och sanning att säga njuter jag skamlöst mycket av att slå de seniga sjuklingarna till en blodig massa.

"En kärlek grundad i nyttan för den egna överlevnaden"

Slits gör även motorcykeln. Du har bara en, så ta hand om den. Mekanikern fixar visserligen till den om den pajar eller du tvingas lämna den i naturen, men sannolikt till priset att den börjar från scratch igen. Bågen kan – och bör – nämligen uppgraderas: göras snabbare, ges bättre räckvidd, underhållas. I default-skick går bensinmätaren från full till noll på några minuter (gameplay-dramatik vs realism: 1-0). Tanken är att du ska knyta band till den, vårda den som en lika kär som livsviktig ägodel. Lite som en soldat i Xcom: en kärlek grundad i nyttan för den egna överlevnaden. Därför värker det faktiskt till lite när jag slänger mig utför klippan och landar så hårt att skademätaren börjar klättra.

Jag har turen att springa på en mack relativt snabbt, och rullar in med en tiondel soppa kvar och tankar fullt. Strax intill macken markerar kartan flera nests, en sorts bon där freakers vilar dagtid. En molotovcocktail väcker dem med besked, och jag nästan känner elden hetta i ansiktet när jag vräker utrusande freakers från både hus och liv med mitt trofasta hagelgevär. Men vid nästa nest är mina molotovs slut, så de får vila en stund till.

"Jag nästan känner elden hetta i ansiktet när jag vräker utrusande freakers från både hus och liv"

Jag springer ner till verkstaden bakom bensinstationen, hittar en väg genom barrikaderna in på innergården. Klättar via elskåp upp på verkstadstaket – AAAH! – en barnfreaker kör det hederliga gamla jumpscare-tricket. Till ingen nytta: jag pressar kniven i monstret och klättrar ner genom ett hål i taket, och längst in i lokalen finns bensindunkar, mekaniska delar, bränsle och annat nyttigt. Det räcker för att bygga nya brandbomber. Minuten senare får kvarstående nests samma behandling som det första, och jag möts av beskedet att det här nu är en tryggare plats att vistas.

Annars är det mesta av Bend Studios tolkning av Oregon härjat av katastrofen. Baslägren erbjuder skydd och lugn, och där kan du också köpa nya vapen och utrustning. Du kan även göra dig ett namn bland de andra människorna i lägret. Varje dödad smittad ger ifrån sig en sorts trofé som du kan plocka upp och sedan använda som någon form av statushöjare i basen. Oklart dock vad denna status kommer användas till; om lägret förstärks, om jag får fler anhängare som skyddar mig eller något annat.

Världen ruvar på en del rollspelselement som ger sig tillkänna i form av poäng som investeras i en av tre grenar på skillträdet, nämligen närstrid, avståndsvapen eller överlevare. Poäng petas in i nedersta grenen, varpå flera andra grenar öppnas och du får besluta ett område att bli bättre på. Väldigt klassiskt, och förmodligen rätt viktigt när svårighetsgraden skruvas upp längre in i spelet. Fast inte så mycket i början, där är både människor och freakers stundtals blinda och döva: de reagerar knappt när jag dräper en kamrat strax intill dem. Andra gånger avlivar människorna mig rätt snabbt när jag attackerar deras bas, och jag tvingas snabbt lära mig var heal-knappen sitter och planera mitt anfall. Förhoppningsvis hinner ojämnheten fixas till den färdiga versionen.

Däremot tror jag vi kommer få stå ut med en del B-material. Som tillbakablicken när vår hjälte Deacon St. John möter Den Stora Kärleken™ som han smågnabbas med™ innan han låter oss förstå att han kommer förlora henne™. Där avbryts de filmade sekvenserna av gameplay där han slåss mot tre skurkar. Problemet är att han inte kan vinna – utgången är redan bestämd. Det är som att spela en film, och det finns goda skäl att spelmediet inte håller på med sånt. Det här var bara en kort sekvens och kanske ett enstaka klavertramp, men det ger antydningar om att Days Gone kanske inte blir lika genomgående välbyggd som de senaste årens toppnamn till PS4.

Mänskliga motståndare rusar inte rakt in i din eld, men är för den skull inte übersmarta.

"En grupp osmittade som ingår i någon sorts dödskult och som torterar folk"

När demonstrationen närmar sig sitt slut tänker jag att jag gärna hade stannat och spöat freakers ett tag till. Men också för att möta fientliga mänskliga grupperingar och rippers, en grupp osmittade som ingår i någon sorts dödskult och som torterar folk på fasansfulla sätt. Tanken att fortsätta var betydligt svalare i början av speldagen, introt kändes trött med linjärt gameplay och inlevelsekvävande cutscenes. En västklädd outlaw-hjälte gör åtminstone inte mig så våldsamt sugen att rädda världen, och det känns mer än lovligt förutsägbart när någon form av militärstyrka plötsligt ger sig tillkänna i den sönderslagna världen.

Men läget ljusnar när spelet öppnat sig, och open world-genrens patenterade upptäckarglädje får blomma ut och släta över trötta berättarklyschor. Något lockar, trots en del oputs, fulhet och tveksamheter i skenet av andra storspel det senaste året. Att Days Gone görs av en mindre namnkunnig studio är exempelvis Rockstar är uppenbart, men spelglädje har fler beståndsdelar än pengar. Jag tror inte att Bend Studio kommer leverera en lika välslipad PS4-upplevelse som God of War, Horizon eller Spider-Man. Däremot finns hopp om att de kan få ihop ett stycke zombieaction som underhåller på sitt eget vis. Apokalypsen kommer i april. Då vet vi.