I den klassiska ubåtsfilmen Das Boot följer vi en brokig skara sjömän ombord på U-96. Wolfpack vill fånga filmens mest nagelbitande ögonblick.

"'Dyk för fan inte!', skriker kapten då någon glömt att stänga luckan"

“Det här är ballasttankarna”, förklarar min vän Andreas och öppnar demonstrativt den främre. Mitt första uppdrag innehåller många moment och delar att ta in, det är nästan lite svindlande. Det är dock när en bekant norrman ansluter till den öppna servern och börjar delegera uppgifter som jag lever mig in i livet som sjöman, som om jag var en del i besättningen i Wolfgang Petersens klassiska film.

Wolfpack är inte ett spel du tar fram och lattjar runt i. Det krävs att du har koll på ballasttankar, hydrofoner, periskopdjup och plottning av kurser. Du gör bäst i att göra sällskap med någon som kan förklara de olika momenten och ger dig ordningsföljd när det är dags att dyka. Jag lär mig snabbt, men mycket fattas och att endast vara tre visar sig vara lite väl optimistiskt.

Systemkrav för att jobba på ubåt: mörkerseende som en katt.

I remember it was here I died. By following the freezing moon.

Det svenskutvecklade spelet är sprunget ur HMS Marulken och är en kooperativ upplevelse för upp till fem personer. Du tar dig an olika uppgifter som kapten, radioman, dykofficer, styrman och navigatör. Alla delar är lika viktiga, men det går att vara färre som hjälps åt med de olika uppgifterna. Ska du ut på de svårare uppdragen krävs det dock ett väloljat maskineri som kan sina uppgifter. Inte en styrman från kusten som mitt i ett anfall utbrister “Vad är styrbord?”

"Vattentrycket får den lilla farkostens väggar att knaka"

Väloljat maskineri är knappast vad vi är på min jungfrufärd. “Dyk för fan inte!”, skriker kapten då någon glömt att stänga luckan. Som tur är har jag inte fått ordning på kontrollerna och ingen skada sker. “Lägg kursen mot 180 grader och full fart framåt”, kommer efter en stund. Spänningen är olidlig, vattentrycket får den lilla farkostens väggar att knaka och vetskapen om att en konvoj finns framför oss får mig att nynna på Klaus Doldingers klassiska Das Boot-intro.

Jag står där vid rodret och försöker hålla rak kurs, ingen har ännu berättat att man kan räta ut rodren genom att trycka W på tangentbordet. Det är dock inget som stör mig, jag känner mig extremt tillfreds med min uppgift. Samtidigt försöker mina andra kumpaner identifiera båtarna i konvojen för att mata in rätt uppgifter i TDC:n (en slags dator för torpederna). Som matematikens svar på Benito Mussolini låter jag de andra bråka om båtlängder, knop och formler. Det är en del av Wolfpack jag inte är intresserad av, samtidigt som det är något visst i att höra övriga i besättningen blir allt mer nervösa inför första avfyrandet. Plötsligt hörs ett distinkt ljud: torpeden lämnar tuben. Andreas berättar mjukt att “impact time” är två minuter och jag startar den lilla timern med ett tryck på “T”.

“Den borde ha träffat nu”, säger en i besättningen och viss irritation infinner sig då de försöker reda ut om de matat in rätt uppgifter. Sen – en dov smäll, och i vänstra hörnet ser jag en mätare räknar upp hur många ton vi sänkt. Målet är 15 000 ton och ja, med en välriktad torped har vi nått vårt mål för uppdraget och kan återvända till hamn för att förbereda nästa uppdrag.

Wolfpack är ett avancerat spel, men spartanskt i sin nuvarande early access-form. Flygplan är ännu inte implementerat och hoten mot din ubåt är nästintill obefintliga på de tidiga uppdrag vi kört. Istället handlar det om att bli ett med ubåten och lära sig reglagen, att hantera dem rätt. Du styr som i vilket FPS som helst, använder musen för att öppna vissa reglage och WASD för andra. Det är inte kontrollerna som orsakar problem, det är kunskapen. Ventiler ska öppnas i en viss ordning, du måste komma ihåg att slå över från diesel till elektrisk motor när du dyker, annars kommer du få vatten i motorerna och då är du ett enkelt mål för eventuella jagare. Wolfpack är som bäst när alla har sin uppgift och kaptenen delegerar. När gruppen blir det där väloljade maskineriet.

Spelet kostar ungefär 300 kronor på Steam. Det är en ganska häftig summa för ett spel som inte kommit allt för långt i utvecklingen, men det är inte många buggar som stör ännu. Det går dock inte att skaka bort känslan av att det är en kuliss, upplevelserna på däck är nästintill obefintliga. Det är du, din båt, havet och fiendens konvojer. Mångt och mycket känns det som teater när du lämnar din station för att spana ut över det ändlösa havet. Allt sådant glömmer jag dock för en stund när jag återgår till min station, se till att vi kommer ner på periskopdjup och radiomannen har sin order att lyssna efter fiender.

"Wolfpack är som bäst när alla har sin uppgift"

Det är inte action hela tiden, utan mycket av tiden går åt till att lyssna efter fienden och navigera till en strategiskt smart vinkel för att avfyra den där dödliga torpeden. Det är inte utan att jag fått en oerhörd respekt för den svenska utvecklaren Usurpator AB. Wolfpack är ett detaljerat spel där reglagenörden kommer få sina behov stillade. Det är en trevlig stund tillsammans med vänner, som ger utrymme till både allvar och lek. Vägen fram till färdig produkt är lång, men jag kommer sitta varje dag och vänta på nästa anledning att dra ihop sjövargarna igen. Om det nu behövs en anledning. Min senaste runda tog 100 minuter men kändes som ett ögonblick. Det är ett bra betyg om något, trots att det känns som det finns mycket kvar att göra till spelet är klart att lämna early access-hamnen.

Skicka en rättelse