Doom-uppföljaren bjuder på mer av allt.

Det tar ganska lång tid innan jag hittar rytmen i Doom Eternal. Jag flänger runt, råkar skjuta raketer i väggar som är alldeles för nära. Undviker en fiende genom att springa rakt in i en annan som bara väntar på att få ta en tugga. Köttkroken på dubbelpipiga hagelbrakaren, som används för coola akrobatiska manövrar i trailern, gör inte saken bättre. Jag vill vara en korsning mellan Punisher och Spider-man men blir istället en skalbagge som hamnat på rygg.

Allt detta gör mig stressad. Tänk om jag inte hinner lira genom demot under den knappa timmen vi fått med spelet? Det här ska ju vara min grej, att mörda demoner på löpande band. Sedan händer något. Efter att jag fått ladda om ett banstycke för fjärde gången försöker jag ta det lugnare, ge min inre Leeroy Jenkins fingret istället för att kasta mig in ett rum fullt av aggressiva köttberg. Rensa undan de lättare fienderna först med ett par välriktade skott för att sedan ge de tuffare fulingarna min fulla uppmärksamhet.

"Ful är du men mig skrämmer du inte", som farmor brukade säga.

Någon har skjutit hål på planeten. Jag tar inget ansvar.

Det som gjorde mig stressad i början var sättet Id försöker få alla Doom slayers att variera sin mordkost. Ett exempel: genom att sätta eld på fienderna innan du pepprar dem får du extra armor. Väntar du på den blå auran som markerar att de är mogna för en intim avslutning får du hälsa och klyver du dem med motorsågen belönas du med ammo. Jag försökte göra allt på en gång istället för att bara utnyttja systemen när de behövdes. Jag hoppas dock att mängden livsenergi och bly du kan buffra går att uppgradera, nu fick jag nästan känslan att antalen var medvetet låga för att tvinga dig in i det nya systemet.

"Det frikostiga stänket av inälvor och kroppsvätskor"

När det visar sig att demot inte erbjuder mer än ett halvtimmeslångt smakprov av striderna på Phobos och Mars, som råkat få ett kontinentstort hål i sig på grund av en BFG 10 000, får jag möjlighet att starta om från början. Och nu börjar det lossna på allvar.

Med tanke på det frikostiga stänket av inälvor och kroppsvätskor känns det opassande att använda ordet "finess" för att beskriva massmordet på både nya och gamla bekanta demoner. Det blir snarare metodiskt och effektivt, som en John Wick i grön pansar, men medan han föredrar en sparsmakad arsenal känns det som om fördämningarna hos Ids vapendesigners rasat sedan succén med det förra spelet. Förutom nämnda köttkrok, som jag i ärlighetens namn inte hann bli riktigt vän med, har flertalet vapen fått alternativa användningsområden. Så många att det är svårt att hinna bekanta sig med alla under den korta spelstunden, så jag faller ofta tillbaka på gamla favoriter som shotgun och raketkastare.

Och precis som med arsenalen är det första intrycket av Doom Eternal mer av allt. Fler fiender att skjuta och fler sätt att göra det på bäddar för en upprepad succé hos dem som avgudade den moderna med ändå retrorotade rebooten. Jag hade hoppas på mer Hell on Earth men kanske sparar Id det till fullversionen i höst.

Fotnot: Vi testade Doom Eternal på pc men det släpps också till Playstation 4, Xbox One och Switch den 22 november.

Skicka en rättelse