Den nya 3D-remaken av Super Nintendo-originalet alltså.

Den som suktade efter den ursprungliga versionen av Trials of Mana, eller Seiken Densetsu 3 som det hette när det släpptes till Super Famicon i Japan 1995, fick vänta länge på en västerländsk version. Var du inte beredd att vänta tvingades du förlita dig på en fan-skapad översättning. En proper västerländsk lansering dröjde ända fram till 2019 då spelet ingick i samlingen Collection of Mana, där det fick den västerländska titeln Trials of Mana.

I samband med att vi fick möjligheten att avnjuta originalet avtäckte Square Enix en 3D-remake av spelet med samma namn, vilket såklart underlättar jättemycket när det ska skrivas om de två spelen. När jag fick sätta mig ned med denna 3D-remake gällde min största fundering i vilken utsträckning Trials of Mana följer grunderna från originalet. Där andra nytolkningar som Final Fantasy VII Remake ändrar både på berättelsens struktur och nyckelkomponenter som stridssystemet nöjer sig denna remake med att bara modernisera originalversionen.

Gruppen består av tre karaktärer där berättelsen startar med vald huvudkaraktär.

Allt från spelvärld till karaktärsdesign är vackert och charmigt.

Sett till berättelsen låter remaken precis som originalet dig välja en huvudkaraktär och två kompanjoner som tillsammans utgör den spelbara gruppen. Berättelsen tar avstamp i den huvudkaraktär du väljer, och under berättelsens gång stöter du på övriga två karaktärer du valt och får då välja om du vill uppleva den karaktärens bakgrundsberättelse också. Totalt sett finns sex karaktärer att välja mellan, och vill du uppleva hur alla påverkar handlingen och få deras bakgrundshistorier behöver du alltså spela igenom spelet minst två gånger.

Av den del jag tagit del av följer nyversionen av Trials of Mana originalets berättelse och struktur till punkt och pricka. Det gäller inte bara berättelsen och de områden du utforskar, utan även dialogen som snudd på är originalet trogen ord för ord. Med det sagt var en stark berättelse aldrig den stora styrkan med Seiken Densetsu 3, och det lär alltså inte vara det i 3D-remaken heller. Det är en habil och mysig berättelse, bara inte något att skriva hem om.

Med den flådiga 3D-grafiken är det lätt att tro att stridssystemet är sprillans nytt, men faktum är att Square Enix håller sig troget förlagan även här. Det är ett actionfokuserat system där du hamnar på en svag och en stark attack, rullar undan, utövar magi och utför abilities unika för karaktären. Abilities kan utföras när du byggt upp tillhörande ability-mätare, och det är dessa som verkligen särskiljer de olika karaktärsklasserna. Senare i spelet får du även möjlighet att utöka karaktärerna med en andra klass vilket skapar fler strategiska möjligheter. En spelmekanisk nyhet är att du kan hoppa, vilket i strider används för att bland annat hoppa upp och slå ned flygande fiender till marken.

Striderna är actionfokuserade precis som i originalet.

Specialförmågor, abilities, byggs upp under strid.

Senare i spelet får du fördjupa valet av karaktärsklass ytterligare.

Striderna är enkla men roliga, och den enda invändningen jag har är lite väl låg svårighetsgrad på normal. En strid mot en boss som avslutar spelsessionen kräver ytterst lite strategi, vilket jag hoppas inte gäller för hela spelupplevelsen. Överlag har Square Enix moderniserat spelsystemen i Trials of Mana utan att trampa gamla fans på tårna. En av styrkorna med originalet var möjligheten att spela i co-op, något som tyvärr saknas i remaken.

Både musik och design är bedårande vackra.

Det enda område där Trials of Mana-remaken sticker ut markant är logiskt nog grafiken, som är precis lika charmigt gullig och färggrann i 3D-form. Spelvärlden är vacker och karaktärerna är sådär typiskt överdrivna och charmiga som de var under den här eran, trots stöpta i modern 3D-skrud. En aspekt som verkligen förtjänar att hyllas är musiken. Allt från intromusiken till de olika musikstycken som spelas under äventyrets gång är så bra att jag flera gånger vill stanna upp bara för att njuta en liten stund till.

Efter 1,5 timme med spelet kan jag bara konstatera att 2020 ser ut att bli ett förnämligt år för nytolkningar av gamla JRPG:s. Trials of Mana är charmigt, roligt, spelmekaniskt lyckat och en ljudmässig fest. Jag hoppas bara att svårighetsgraden skalar upp ju längre in i äventyret du kommer, det är det enda orosmomentet i en annars mycket lovande remake.

Fotnot: Trials of Mana släpps till PS4, Switch och PC/Steam den 24 april.

Skicka en rättelse