Ta chansen att skriva om Homeros klassiska berättelse. FZ spelar Total War Saga: Troy.

Aeneiden är något av det tråkigaste jag läst i hela mitt liv. Vergilius romerska halvplagiat på Homeros klassiska epos Iliaden och Odysséen (som jag däremot är väldigt förtjust i) var en smärre plåga. Så när jag får chansen att testa Total War Saga: Troy, som också så klart hämtar mycket inspiration från Homeros verk, så är ju frågan om det är en trött Aeneiden (en universitetslärare refererade till verket som "Åh nej, den!") eller en storslagen och underhållande variant av Iliadens ofta blodiga berättelser om mäktiga men djupt småsinta historiska figurer.

"Balansgång mellan historia och fantasi"

Mina fyra timmar med spelet är underhållande, men hur väl ett stort (nåväl, Total War Saga-stort), mastigt strategispel håller i längden får ju – som alltid – framtiden utvisa. Troy känns dock helt klart lovande. Det hjälper förstås om man är förtjust i Iliaden och den tidsperiod som skildras, men i grunden är det ju mer Total War – och historiskt sett har det ju oftast varit en bra sak.

Olika hjältar ger olika förutsättningar. Menelaos bjuder på en klassisk Total War-kampanj.

Kartan rör sig, likt spelet, någonstans mellan fantasi och verklighet.

En mytologisk cyklop, i en mer mänsklig tolkning.

Kampanjkartan, ur Menelaos perspektiv.

Som så ofta på senare år försöker Creative Assembly hantera en svår balansgång mellan historiskt autentiska slag och mer fantasifulla inslag. I Homeros episka dikter finns ju som bekant gott om mytiska väsen och gudar. I Total War Saga: Troy tar de förstnämnda formen av kraftfulla specialenheter som är inspirerade av kända monster. De är dock mänskliga, och representerar något slags försöka att skildra sanningen bakom myten. Spekulation är nog ett mer rimligt ord än "sanning" eller "realism", men så länge det är roligt att leka med så bryr jag mig inte nämnvärt. Vi vet relativt lite om händelserna som ligger till grund för händelserna i Iliaden, så det finns gott om utrymme för lek och spekulation, trots allt.

Jag fick möjlighet att testa två olika hjältar. Dels Spartas kung Menelaos, dels den kärlekskranke Paris. Den sistnämnde har ett ganska klurigt och intressant utgångsläge. För att få kontroll över Troja behöver han tävla mot sin bror Hektor. Vinnaren får staden av kung Priamos. Paris måste hela tiden vara nära den sköna Helena, som han fallit pladask för och som han rövat bort vilket, som ni kanske redan vet, är orsaken till hela konflikten. Jag hade inte riktigt lust att passa upp på ett kärlekskrankt par som dömer alla runt omkring sig till undergång för att de är lite sugna, så jag valde att fokusera mer på Menelaos, vars kampanj är mer typisk för Total War.

Den trojanska prinsen Paris blir kär i Spartas prinsessa Helena. Enter: konflikt.

Risk för skurar.

Natten faller, och kampanjkartan ser nästan ännu mer sagolik ut.

Menelaos är brorsa till Agamemnon (alla de här inavlade gamla hjältarna och kungarna är släkt eller har andra kopplingar till höger och vänster, lika bra att vänja sig), vilket ger honom en stark allierad redan från start. Nu kan du så klart frångå Iliaden helt, och bara bråka med varenda jävel – det är ungefär så det brukar gå för mig i Total War. Den som spelade Three Kingdoms bör känns igen det här sättet att använda diplomati och relationer för att skapa små berättelser, slitningar och intriger även utanför slagfältet. Menelaos kan även rekrytera enheter från allierade. Det kostar lite mer men kan ge honom en imponerande bredd.

Min taktik gick i mångt och mycket ut på att gömma avståndsenheter i högt gräs, buskar och skogsdungar så att fienden inte såg dem förrän det var försent. När pilarna regnade ner på dem rusade jag fram med spjut och yxor i högsta hugg. Enkelt, men effektivt nog under de första timmarna. Jag kan inte låta bli att uppskatta humorn i att gömma stora arméer i högt gräs, men även andra miljöaspekter, så som lera, ska påverka slagfälten.

"Behöver inte ta kontroll över Troja genom att följa Iliaden"

En fråga som alltid ställs vid ett nytt Total War-spel är om det kommer att finnas sjöslag. Nej, det kommer det inte att göra. Enheter som färdas över det glittrande medelhavet kan förvisso råka i strid med varandra, men de slagen utspelas då på öar. Det är en lite absurd tanke att militärskepp fulla med soldater som stöter på varandra till havs, helt sonika seglar tillsammans mot närmsta ö för att spöa skiten ur varandra.

Att gömma sig i gräset är inte elegant, men det får jobbet gjort.

Den grekiska mytologins gudar och gudinnor har förstås roller att spela.

Vackert. Låt oss nu färga det blodrött.

Innan speltiden var slut förklarade jag krig mot allt och alla, bara för att se vad som skulle hände. Ganska väntat resulterade det mest i att jag fick seriösa mängder stryk. Min ekonomi var alldeles för klen för att jag skulle kunna få ihop tillräckligt stora och starka arméer för att starta flerfrontskrig, så dikten om mig är förmodligen ett av Homeros mindre verk.

Under spelets gång dyker små och stora sidouppdrag upp, som du kan utföra för att få mer resurser. Den här gången är det fem olika sådana som behövs för olika uppgraderingar, trupper och annat som får riket att gå runt. Mat är det viktigaste i början av spelet, och det du behöver mest av för att båda rekrytera och upprätthålla arméer. Utöver käk är det också viktigt att lägga vantarna på så mycket sten, brons, timmer och guld som möjligt. Just guld är nödvändigt för de starkare specialenheterna.

Med Menelaos hade jag resurser nog att skaffa tillräckligt med enheter för några större slag, och här känns Total War mestadels sig likt. Storslagna bataljer som är tjusiga att titta på – om än i grunden väldigt bekanta. Det är fortfarande en fröjd att se spjutsoldater rusa rakt in i en grupp bågskyttar och skingra dem för vinden, eller att se två hjältar göra upp mitt i ett veritabelt kaos.

"Någon stor trähäst såg jag dock aldrig till"

När jag till sist fick stryk, efter att ha muckat gräl med hela Medelhavet, så passade jag på att även testa livet som Paris en stund. Det är lovande att varje hjälte har olika förutsättningar, och även om jag inte hann spela i lika stort omfång som den liderlige kärlekspojken märkte jag direkt att jag fick tänka lite annorlunda. Inte bara för att jag inte hade en ordentligt, välutrustad bas att utgå ifrån, utan även för att jag nu inte kunde rekrytera trupper från allierade, så där behändigt som Menelaos kunde.

Man behöver inte ta kontroll över Troja genom att följa Iliaden och försöka vinna tävlingen mot Hektor. Istället kan man, som jag, sikta mot ära och berömmelse genom att helt enkelt försöka erövra den extremt välskyddade staden. Friskt vågat, absolut ingenting vunnet, som det ju heter. I min spelomgång blev Helena änka betydligt snabbare än hon nog tänkt sig.

Någon stor trähäst såg jag dock aldrig till.

Fotnot: Total War Saga: Troy släpps 13 augusti via Epic Games Store, och är gratis i ett dygn.

Skicka en rättelse