Jag är tillbaka i 800-talets sargade England en sista gång innan releasen nästa månad. Målet är detsamma som i somras. Förena daner och saxare i ett land byggt på ett fundament som löpt som en röd tråd genom Assassin's Creed-seriens tretton år långa historia: frihet.
"Hugger av huvuden till (gris)frukost"
Tillvägagångssättet är för all del sig ganska likt. Under äventyret i Östangeln var min uppgift att störta en vikingarival för att sätta Oswald på en tron. Och nu? Ja, nu handlar det om att sätta en annan rimlig kung på en annan just nu orimlig tron. Jo, den är tyvärr upptagen. Men å andra sidan är det inget som inte går att lösa.
Jag skulle kunna gå djupare in i det smutsiga, skäggiga och mjödstinna narrativet. Berätta om en drottning på flykt, förklädd och under jord. Eller om Ragnar Lodbroks söner. Om förnuftige Ubbe. Ja, han framstår i alla fall som sansad ställd bredvid brodern Ivar Benlös. Han som hugger av huvuden till (gris)frukost och som låter tortyren gå för långt, och rycker på axlarna åt detta.
Å andra sidan är releasen av Assassin's Creed Valhalla mindre än en månad bort. Det är mer på sin plats att känna själva spelet på pulsen. Vad skevar? Vad glänser? Det finns en del att säga.
Ofta är Valhalla av samma skrot och korn som Origins och Odyssey. Att skohorna in vissa delar ger dock skavsår. Mekaniken som användes för att segla på egeiska havet är ungefär densamma, men det känns märkligt att direktöversätta ett medelhav till Englands smala floder. Eivors besättning ömsom hissar segel, ömsom ror, ömsom sänker masten för att ta sig under stenbroar – i ett parodiskt tempo. Känslan blir inte elegant och jag tror att en skräddarsydd lösning hade gynnat spelet.
Visserligen har striderna fått den här handpåläggningen, men i detta fall tvekar jag. Teamet i Montréal har fått till kaoset. Det är mäktigt att låta hornet ljuda från sitt långskepp, och se bönderna lägga benen på ryggen, samtidigt som soldaterna rustar för strid. Huvuden klyvs, lemmar flyger, halmtaken sätts i lågor och dörrar sparkas in. Räder är en jäkla resa.
Det är i de enskilda striderna jag saknar tyngden. Tvärtom känns det alltför lättsamt. Eivor flyger omkring, fienden kastas väl lätt bakåt, och det är svårt att bringa ordning i kaoset. En del visuella buggar och skavanker stör också, och det kan man i och för sig hinna fixa till releasen. Dock är de så frekventa att jag i mitt stilla sinne undrar om allt kommer rättas till.
Å andra sidan har vi de bosslika dusterna där tyngden bakom yxhuggen känns. En klyftig detalj är möjligheten att höja bågen och skjuta pilar mot svaga punkter. Det öppnar upp för kontringar.
"Så fängslande att jag inte vill spoila en sekund av den"
När jag skrittar in i staden Ledecestrescire får jag på allvar känna på det som för mig är en av de stoltaste grundpelarna i Assassin's Creed. Nämligen lönnmord och stealth. Här har inga jättekliv tagits, men det kittlar skönt att tassa in i ett badhus byggt på romerska grunder. Att hålla sig i skuggorna nära taket i jättesalarna. Jag hoppas på mycket mer av den varan.
Något som berikar är att "social stealth" gör comeback efter lång (lång) tid i Assassin's Creed-malpåsen. Jag kan skicka fram fyllbultar för att distrahera vakter, smälta in i folksamlingar, och slå mig ner på en bänk med huvan uppdragen när vakter patrullerar förbi.
När uppdragskedjan når vägs ände och rätt kung sitter på tronen finns tid för att utforska den öppna världen, och allt den har att bjuda på. Jag rensar förhäxade platser på ondska och bygger pelare av stenar samtidigt som jag lyssnar till Eivors barndomsminnen. Jag utmanar ordsmeder på dueller där tungan är vassare än svärdet, och hittar glömda ruiner från "The Hidden Ones". En spricka i animus-maskineriet är så fängslande att jag inte vill spoila en sekund av den.
Slutligen landar jag i hemmets trygga vrå. Jo, för första gången på alltför lång tid har vi en plats i ett Assassin's Creed som är hemma. Ravensthorpe är i detta skedet av spelet till viss del uppbyggd, men i begynnelsen ska den vara ett blankt blad med bara några tält.
Långhuset är hjärtat i staden med en väldig sal som är tom nu, men där det är lätt att föreställa sig festerna. I anslutning ligger Eivors sovrum med en låda för brev, och så rummet med kampanjkartan där tunga beslut fattas. Bosättningen har en puls; en man fiskar, en liten flicka hejar på Eivor, och jag plockar upp en katt i famnen. Här bygger du också upp Eivor genom att boosta honom (eller henne), och stärka utrustningen. Material för att fortsätta bygga upp Ravensthorpe får du via räder eller skattjakter.
Vi vet att en betydande del av äventyret äger rum i Norge, och närmast i förbifarten nämner en förinspelad informationsfilm från Ubisoft att jag via Ravensthorpe ska kunna besöka mytologiska platser och... Amerika!? Så många frågor, men inga svar förutom en bild ovanför som skvallrar om en bosättning på andra sidan Atlanten. Äventyret har bevisligen ännu inte spelat ut alla kort.
Mina timmar med Assassin's Creed Valhalla levererar både toppar och dalar. Större än tvivlet är dock nyfikenheten, och suget efter att se hur det här passar in det världshistoriska pussel som är Assassin's Creed. Om det är en vinnare eller förlorare i serien – eller kanske rentav både och?
Fotnot: Testet skedde på pc. Spelet släpps även till PS4, PS5, Xbox-konsolerna och Stadia.