Att skaffa sig en rättvis bild av ett jrpg på en timme är svårt. För att inte säga skvatt omöjligt när det handlar om Tales. Det handlar mycket om gruppens dynamik och om världen (eller världarnas) dragningskraft. Japanska rollspel är inga sprinters, utan maratonlöpare.
Men jag får en klar känsla av Tales of Arise, och det är att saker och ting har lyft.
Det är lätt att ha fördomen att Tales-serien följs upp med nya delar var och varannan månad. Verkligheten är en annan. Tales of Arise är första nya delen i serien på fem år. Tales of Berseria släpptes dessutom, utöver pc och PS4, till Playstation 3 (om än bara i Japan). Ganska talande.
Kisara lyckas vinna respekt i båda Tales of Arise-världarna. En ovanlig egenskap.
Doharim är, tillsammans med Kisara, de sista avslöjade spelarkaraktärerna.
Att släppas in genom de här portarna är demons mål.
Kisaras sköld skyddar inte bara henne själv utan hela sällskapet.
En elefant i en porslinsbutik.
Biten jag spelar är tunn på känslor och melodrama. Hela sextetten är samlad, och hit räknar vi de nyss avslöjade Dohalim och Kisara. En artig överklassherre, och en sköldmö som å ena sidan skyddar gruppen men å andra sidan anses vara medeltidsvärlden Dahnas starkaste soldat. Om de två världarna nämns inget, och i stället är det andra saker som får skina.
"Tales of Arise är vackert. Det sprakar"
Tales of Arise är vackert. Det sprakar. Elde Menancia kallas för "det grönskande landet" och det är ingen tom slogan. Jag börjar på toppen av en klippa med ljuvlig utsikt över en dalgång. Vi letar oss ner längs steniga stigar och över träbroar. Längre bort anar jag en kalkstensvit stad. Det är frestande att vika av från stigen för att hitta tomater (till boostande måltider) och ädelstenar (till crafting). Bortom ett vattenfall finns en dold grotta. Skattjakt? Jajamän.
Att vika av från vägen är inte riskfritt. Om demon håller igen på story och den breda bilden av Tales of Arise (exempel: trots att de sex är samlade är det bara huvudduon Alphen och Shionne som käbblar) får striderna i stället kliva fram. Jag tycker om hur monstermenageriet verkar i världen pre-bråk. Jättekrabbor som dricker friskt vatten i bäcken och stenjättar som borrat sig ner i marken.
Målet är att ha ihjäl en "Zeugle", en jättelik myra med liar till klor och med fler ben än jag känner mig bekväm med att räkna. Striden med denna är ett fyrverkeri. Jag kan när som helst byta från eldsvärdssvingande Alphen till någon av de andra, men han övertygar mig att stanna kvar.
Enkla attacker fyller på "boosts", komboattacker jag utför tillsammans med gänget. Artes blir mina go to-attacker mot jättemyran och jag släpper lös regn av svärd, och är jag beredd att offra en skvätt hälsopoäng kan Alphen låta en eldig klinga skära tvärs över skärmen. Det är jag. Det står också klart att väjningsmanövrar och kontringar väger tyngre än vanligt.
Tales of Arise känns i stridens hetta som ett förhöjt Tales-spel. Om detta går igen i allt annat återstår däremot att se. Detta är ju trots allt ett maratonlopp och jag har hittills bara sprintat.
Fotnot: Testet avser pc-versionen. Tales of Arise släpps också till Playstation 4 och 5 samt Xbox One och Series-konsolerna den 10 september.
