En ny portion slafsiga headshots står på menyn när Rebellion nästa månad serverar oss Sniper Elite 5. Än en gång packar hjälten Karl Fairburne sina gevär och ger sig ut i andra världskrigets Europa för att bekämpa Nazityskland från skuggorna. Och förra veckan spelade FZ kampanjens andra uppdrag. Det äger rum kring ett slott i det ockuperade Frankrike, och Karl ska ta sig in och hitta hemliga dokument som avslöjar tyskarnas planer.

Om du planerat attacken väl kommer varken denna herre eller hans kollegor märka vad du har i görningen.

Sniper Elite-seriens signum.

Karls basröst och 80-talsdoftande oneliners gör omedelbart klart att det är ett Sniper Elite jag spelar. Och det förstärks av kartstruktur, menysystem och kontrollerna - Rebellion försöker inte revolutionera. Uppdraget inleds i ett skogsparti några hundra meter från slottet, och en titt på kartan visar ett par tre huvudsakliga vägar dit. Men lite senare står det klart att det finns flera sätt att nå målet, vart och ett med sina svårigheter. Efter en kort promenad brummar det välbekanta varningsljudet - tyskar i närheten. Fram med kikaren för att markera fiender, och sen tänka fram en plan för att ta sig förbi utan att ge dem skäl att slänga sig på larmknappen.

"Ingen hör när jag avfyrar kulan som sekunden senare slår hål i vaktens skalle"

Att lyckas med det kostar tid. Flera gånger är jag för ivrig så att den där irriterande färgmätaren som säger att en tysk anar oråd går från vitt till rött. Då blir det regelrätt eldstrid, men det har aldrig varit den här seriens styrka. Så jag laddar save-filen och försöker igen, lite annorlunda för varje nytt försök. Hittar en större byggnad med garage, städar bort vakterna och startar en lastbilsmotor. Lämpligt nog brummar den så högt att ingen hör när jag avfyrar kulan som sekunden senare slår hål i vaktens skalle 150 meter bort. Och seriens patenterade kill-cam visar dödsögonblicket i detalj.

Ett gäng skalper senare är Karl framme vid slottet och via lämpligt placerad murgröna klättrar han in i den pampiga byggnaden. Vakter står på post i vart och vartannat rum och det blir ännu viktigare än utomhus att läsa av deras rörelsemönster för att planera nästa steg, och på så sätt undvika närstrid. Dessutom lönar det sig att sätta headshots - det ger poäng som du får uppgradera skills och utrustning med.

Det tar tid att osedd smyga sig fram genom slottets alla rum fram till målet. Våld är förstås ett alternativ, men alltså ett mindre roligt sådant. Kontrollerna känns aningen stolpiga och styrda, det har hänt att Karl sökt skydd mot en dörrpost bara för att jag kommit för nära den, istället för att attackera Fritz några meter bort. Men en del av otightheten beror på att jag kört en streamad version, precisionen kommer vara bättre när spelet rullar på en dator eller konsol i hemmet istället för utrikes. Dessutom är det inte den färdiga versionen jag spelat, saker kan hinna tightas till.

Närstrid är inte seriens styrka.

Sniper Elite 5 är en tydlig fortsättning på seriens fjärde del, och med tanke på att Rebellion finslipat det från början rätt yxiga spelet känns det vettigt att de inte tar ut svängarna. Det är fortfarande rätt lökigt, och blodiga kroppsdelar i slow motion känns väl inte lika spektakulärt som för tio år sedan. Men det har fortfarande sin charm, och i fullversionen ser jag fram emot att testa hur nyheten med en mänsklig spelare som invaderar solospelandet som tysk kommer påverka. Då lär det behövas annan taktik än att stå och läsa av AI-tyskars repetitiva rörelsemönster. Den 26 maj släpps spelet - då får vi besked.