Spel där söta små djur far väldigt illa är det värsta jag vet. Ändå kan jag inte låta bli dem.
Winter Burrow inleds med en tårvåt fabel om familjen mus som mår toppen i sin stubbe i sagoskogen. Men storstaden lockar och med den: vidriga arbetsförhållanden, sjukdomar och en dröm om det som var. Mor och far mus har sånär tjänat ihop till biljetter hem innan de dör.
Kvar finns du, en liten mus som återvänder ensam till stubben. Jag är skakad – men såld.
"Jag är skakad – men såld"
Survival-spel fångar mig däremot inte alltid. I många finns en opersonlighet jag har svårt att knyta an till. Winter Burrow fångar mig direkt. Mitt i smällvintern börjar det. Stubben är dunkel, men tre kvistar gör susen och snart sprakar en behaglig brasa. Värmen tinar eventuellt muspågens hjärnceller för snart inser han hur man snickrar ihop en stenyxa.
Luckan till källaren saknar nyckel, och trappan till övervåningen är trasig. Men en sak i taget. Ut i snön knatar vi. Tramp, tramp. Det knarrar så trivsamt. Inte behöver vi vandra särskilt länge för att hitta stenarna och träet som behövs för yxan. Med denna i fast grepp är det dags att laga den trasiga fåtöljen. Verktyget har potential. Ut far vi igen. Knarr, knarr. Det huggs i stockar, jättekantareller klyvs och ryggsäcken fylls snabbt. Det gäller att samla smart.
Dessutom får man hålla koll på mätare för energi, hunger och värme. Den sista sjunker alarmerande snabbt. Tur att jag har brasan, tänker jag. Och vips! Nu har vi också en fåtölj. Inspirationen spirar och musgossen får flera snilleblixtar. Han lär sig hur man gör snöskor, ullbyxor och en varm tröja. En kort strapats senare har vi vad som krävs för tröjan. Att se musen sitta framför brasan och sticka är nog det sötaste jag sett. Min värmemätare stiger.
Du kan sticka tröjor, och byxor och snöskor och...
Plask, plask.
När kylan tar greppet om dig syns det på skärmen.
"Om att hitta (bygga?) hem igen"
Det märks att det är tidigt i spelet. Craftingen är här och nu simpel och framstegen låses upp i rask takt. Jag kommer inte särskilt långt från stubben och vyerna vidgas inte nämnvärt. Jag ser ett öde (?) hus fiffigt byggd på medar, och det sista jag gör är att laga en bro som ska ta mig ännu längre bort. Jag anar att världen är så stor, så stor. Större än vi tror? Det ska vi finnas flera biomer och en utvecklare hälsar att de siktar på runt femton timmars speltid. I slutändan ska Winter Burrow handla om att hitta (bygga?) hem igen, och knyta vänskapsband.
Klart är att jag har både snöskor och näsduk redo. Det kommer bli en tuff resa.
Fotnot: Winter Burrow släpps tidigt 2025 till pc och Xbox. Game Pass från dag ett.
