"Kyle Crane är tillbaka. Liksom rösten bakom honom"
Jag säger som Tomas skrev: kortare spel är bättre spel. Den här grejen med expansioner som sväller till fristående titlar är något jag gillar. The Beast startade som just en sådan till Dying Light 2, men någonstans på vägen växte ambitionerna – men inte alltför mycket. Techland berättar att spelet ska räcka cirka 18 timmar. Lagom.
Och The Beast ser ut att få en lagom mix av fräscha nyheter och Dying Light-nostalgi. På tal om det senare: Kyle Crane är tillbaka. Liksom rösten bakom honom, Roger "Ezio" Craig "Auditore" Smith. Mums! Crane har flytt ett labb efter tio långa år. Hårt, men han har inte gått lottlös. Med sig har han en slags varulvslika krafter, som är ett resultat när zombie-DNA blandas med hans eget. Mörkerseende, superfart och omänskliga adrenalinruscher.
Det är Dying Light med superkrafter, men samtidigt är det mer av samma. Demon jag fick se (men inte röra) på Gamescom understryker detta. The Beast är ett Dying Light-spel. Det är parkour, stealth, kaos och faktiskt bedårande vackert. Castor Woods var ett semesterparadis i preapokalypsen. Och nu? En lekpark för monster och zombier. Vi inleder i utkanten av en kemisk anläggning. Solen är på väg att gå ner, vilket på "dyinglightska" betyder: "fuck, fuck, fuck".
Men än håller sig solen ovanför trädtopparna. Än är fienderna lätta att plocka en och en. Detaljrikedomen är slående. Inte minst i interiöererna med fladdrande gardiner och läckra dammpartiklar. Målet för demon är att bryta sig in i nämnda anläggning och skaffa sig info om experiment på de infekterade. Vi tas genom fabrikslokaler, in i lägenhetskomplex. Även om jag är hands-off känner jag den spirande paniken när mörkret sakta tar över. Kyle lyckas säkra ett litet krypin i en lägenhet och jag tänker att orolig sömn är bättre än ingen sömn.
Morgondiset är välkommet. Det strilande regnet understryker grafikgodiset.
Det spårar ur.
Eldstriderna med människor ser fps-standard ut – med plusmeny av blod.
Parkooouuur!
"En tre meter hög med kött som är en mix av monster och maskin"
Närstrider är en fokuspunkt för The Beast. Ammo ska vara en bristvara. Men visst fick vi vår beskärda del av eldstrider. När Kyle tog ut en skock soldater i en fabrik började han med att ta sig högt, högt. Parkouren ser som sig bör hisnande ut. Omöjligt långa hopp och snabba ruscher längs väggar. Med fienden under sig kan vi räkna ut var de är och hur många. Därefter: fullt ös. Pangpang. Det är inte därför jag är här. Närstriderna känns mer i magen, som när svärd klipper redan trasiga zombiehuvuden. Äckligt och vackert.
Allt slutar med att en jättelik "behemoth" drabbar samman med Kyle. En tre meter hög med kött som är en mix av monster och maskin. Sladdar samsas med vassa fjäll och på den spruckna ryggen finns en slags metallhållare. Perfekt för att hänga upp besten? Och en best är precis vad Kyle blir. Bestläget aktiveras, skärmen blir rödflammig och Kyle blir både tåligare och starkare. Enorma saker kan lyftas och kastas på kötthögen. Slutet är väntat men också tillfreddställande, när Kyle bryskt sliter huvudet av sin monsterkombattant.
The Beast är mer Dying Light – på steroider. Det är månne ingen trea i ordets rätt bemärkelse, men "Dying Light 2,5" är inte så pjåkigt det heller.
Fotnot: Dying Light: The Beast släpps till pc, PS5 och Xbox Series X. Releasedatumet är okänt med de som äger ultimata utgåvan av Dying Light 2 får spelet utan extra kostnad.
