Genre: allt. Intryck: alla. Split Fiction gapar efter mycket men lyckas svälja mig i ett stycke. Jo, jag är verkligen uppslukad. Tydligast blir det när jag och @Daniel reser oss ur soffan. Flera timmar har gått sedan vi sjunkit ner. Nu är vi bokstavligen vimmelkantiga efter alla intryck och intensiteten.
Hals över huvud har vi flytt från troll i en sagostad. Vi har bestigit torn, väggsprungit och balanserat, säg, sjuhundra mil ovan jord. Vi har flugit i attackplan där den ena styr och den andra bemannat kanonen. Vi har kämpat ner en enorm sci-fi-sfär till boss. Lekt med gravitationen. Grisar har flugit, grisar har fisit och grisar har blivit korvar (i bröd).
På sätt och vis känns Split Fiction som hela spelvärlden nertryckt i en mixer och det som kommer ut liknar inget annat – förutom It Takes Two. Första intrycket är verkligen It Takes Two... Two? Det färgglada känns igen och tonen av en varm komedi ekar bekant. Men ju längre vi spelar desto fler skillnader ser jag. Vissa större, andra mindre. Fares själv säger att där It Takes Two var mer av en plattformare så är detta ett actionäventyr. Det finns likheter – och olikheter.
Tonen är lite mer mogen. Möjligen. Kanske. Haken är nämligen denna: Hazelight har satt samman en flera timmar lång demo som är rena bergochdalbanan sett till gameplay. Vi kastas hit och dit. Men. Även om berättandet också är en av spelets uspar får jag ingen avgörande känsla för den. Men vi vet vad Fares kan. Vi vet vilka känslor han kan röra upp.
Världar kolliderar.
Grundbulten är denna: två rivaliserande författare möts för första gången och kastas in i ett experiment med tveksam etik. Ett där de hamnar i varandras berättelser. Mios grej är cool, hård sci-fi medan Zoe tar oss med till episka, varma fantasy-världar. Det går igen i deras personligheter. Mio är lite tillbakadragen, medan extroverta Zoe väljer glädjen. De är varandras motsatser. De krockar. De möts. Nåt som börjar likna en "buddy-komedi" tar form.
Möjligen mindre Toy Story och mer Thelma och Louise.
Störst avtryck gör spelupplevelsen, och ju längre jag och Daniel kommer desto roligare blir det. Roligare, och lurigare. En sagoskog blir Fablernas värld då vi kan förvandla oss till flera olika väsen med enkla knapptryck. Älvor, apor, trädvarelser och så vidare är en grogrund för pussel som kräver "co-op-skills deluxe" att klara av. En särskilt tuff utmaning handlar om att slå på rätt knappar och hålla nere plattformar så att den andra tar sig genom en 2d-labyrint. Om första banorna är mer rakt på sak är detta betydligt mer komplicerat.
Det är ofta, ska vi säga, "kompletterande" co-op, där vi berikas med olika förmågor. En där vi växelvis drar varandra. Medan den ena vecklar ut en stege bestiger den andra densamma.
Jag är extra svag för partiet där Daniel agerar flipperkula och jag flippermekaniken. Det som skiljer det från annan flipper är att kulan kan hjälpa till att rulla och styra. Allt avslutas med en boss i flera faser. Tanken slår mig: idén hade lätt kunnat stå på egna ben.
"Idén hade lätt kunnat stå på egna ben. I Split Fiction är den bara en av många"
I Split Fiction är den bara en av många. I en annan möter Portal och en twin stick-shooter varandra. Jag är röd, Daniel blå. Våra färger lägger grunden för pussel och utmaningar där vi kan aktivera olika objekt och skada olika fiender. Plattformar höjs och sänks, sköldar öppnas med röda eller blå missiler, och vi trillar genom portaler samtidigt som det kittlar i magen. Allt kulminerar i en bossfajt mot en gigantisk robot. Först slåss vi mot jätten i ett enda rum i sann Contra-stil, för att i nästa jagas i djupled. Allt känns så självklart.
Jag hade bara ett par invändningar mot It Takes Two, och det var dessa: det spretade och briljanta idéer kastades (för) snabbt åt sidan. Jag anar mer av en röd, obruten tråd i Split Fiction. I alla fall bitvis. När Mio och Zoe tar sig an två drakar får vi följa dem från äggkläckningen. Drakarna växer sig större och starkare. Vi rider på dem och en lär sig flyga medan den andra rullar. Den ena skapar plattformar och den andra balanserar på och hoppar över dem. Bitvis får man lägga pannan i djupa veck. Fundera och debattera för att ta sig vidare.
Chillax.
Mitt i den omtumlande berättelsen finns små andningspauser. Så kallade sidohistorier. Plötsligt är Zoe och Mio två små grisar med oanade krafter (fisar är involverade). I nästa stund forsätter resan med en speederbike på en futuristisk motorväg, och snowboardåkning utför ett berg. Split Fiction är ett vansinnigt showcase som öser på med idéer, men det finns en ordning i kaoset. Visst får jag favoritdelar men samtidigt känns ingenting överflödigt. Allt passar in. Kaotiskt, klipskt, kalaskul.
Och en känsla av att Fares och Hazelight har gjort det igen.
Fotnot: Split Fiction släpps 6 mars till pc (testad version), PS5 och Xbox Series X|S.
