Mixed martial arts är en av världens snabbast växande sporter och UFC Undisputed 2009 det avgjort mest ambitiösa försöket att fånga den i digital form. FZ har spelat uppföljaren.

Framgångssagan börjar i USA 1993. Den brasilianske markkampsexperten Rorion Gracie anordnar, tillsammans med den amerikanske affärsmannen Art Davie, den första av många Ultimate Fighting Championship-galor.

Premisserna var till en början lika enkla som råa. Åtta fighters, alla med olika kampsportsläror i ryggsäcken, ställdes mot varandra i en turnering med färre regler än du har fingrar på handen. Syftet? Att avgöra vilken stil - brottning, boxning, karate, judo och så vidare - som var den mest effektiva. De första åren var blodiga och sköttes i flera avseenden med dålig hand.

En ny era

Idag ser MMA i allmänhet, och UFC i synnerhet, väldigt annorlunda ut. Sedan 2001 står Dana White i spetsen för organisationen som gjort en U-sväng från det löjligt våldsamma till det hårt reglerade. Det har tillåtit sporten att växa, vinna allmänhetens förtroende och bli mainstream. Dagens MMA är ett dynamiskt schack med armar och ben istället för pjäser. Och som gjort för ett spel.

Producent Neven Dravinski har anledning att se kaxig ut. Undisputed 2010 ser lovande ut.

När vi träffar Neven Dravinski, producent för #Undisputed 2010, i London berättar han att han haft en enda sak i huvudet under det senaste året: att göra det bästa MMA-spelet någonsin. Igen. #Yuke's fjolårsansträngning hyllades av såväl fans som en enad spelkritikerkår (bland annat av FZ) för vara det första alstret som tog sporten på allvar, och det blev något av en kioskvältare.

Bakom den lyckade lanseringen låg ett gediget arbete, med en idiots noggrannhet gjorde Yuke's sin research på ett sätt som ingen annan utvecklare gjort innan dem. Det gick igen i en komplex spelmekanik som speglade det vi såg på tv, med rätt tyngd och känsla. #Undisputed 2009 var för MMA vad #Fight Night Round 4 var för boxning - ett spel som lyckades med konststycket att fånga vad det hela handlade om.

Svårt men belönande

Föga förvånande berättar Dravinski att man med uppföljaren haft som huvudsaklig målsättning att fylla i de hål som trots allt skiljde deras spel från verkligheten. Ett av många steg i den riktningen är den nyvunna förmågan att göra svajande höftrörelser för att undvika slag och sparkar à la den oefterhärmlige mellanviktsmästaren Anderson Silva. Det har skänkt ännu mer djup till den redan komplicerade stående delen av spelet och känns, efter ett par minuters övning, välkommet.

Clinchen har blivit mycket mer användbar sedan sist och en duktig spelare kan enkelt diktera var fighten ska utspela sig.

Förändringarna är flera. Överallt syns små nyheter som tillsammans bidrar till att skapa en ny helhet. Det är saker som den nya southpaw-stansen, möjligheten att clincha mot och dra nytta av oktagonens väggar samt kamerans mer intima sätt att zooma in när någon är på väg att vinna som gör hela skillnaden.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse