Vissa saker är beständiga. Krig till exempel. War never changes. Precis som att inte ens ett kärnvapenkrig kan förändra Las Vegas. Vilket är vad Fallout: New Vegas handlar om.

Det inleds, som så många gånger förr, med en utzoomning. Sakta, sakta lämnar vi en gammal saloon till tonerna av en 50-talsdänga. Vi fortsätter, förbi brinnande hotell som blinkar i neon. Gatorna är fulla med folk, uppe på palissaderna patrullerar vakter. En av dem siktar på något långt bort. Han trycker av och vi följer kulan i slowmotion genom luften tills den till slut träffar en duckande raider.

Ron Perlman bryter in, säger samma sak han sagt i tre tidigare spel, ett bistert budskap som aldrig behöver revideras. Men vi får veta andra saker också. Om vad som hänt i öknen runt omkring Las Vegas. Där ingen bemödade sig att bomba.

Vegas lyser fortfarande. New California Republic, organisationen som styr det mesta i västra USA, startade om Hoover Dam några år efter kriget. Här finns elektricitet i överflöd. Vilket fått den rabiata utbrytarfraktionen Caesar's Legion att belägra staden med omnejd.

Doktorn kan komma

Det är den här fonden jag vaknar upp till. Bokstavligen. Mina första stapplande steg i #Fallout: New Vegas sker i den åldrade och godmodige Doc Mitchells hus. Han berättar hur det berömda läget ligger. Jag har nämligen blivit skjuten i huvudet av en grupp gangsters och begravd levande. Stans vandrande relik, en robot från tiden innan kriget, hittade mig och tog med mig till Doc.

Grejen är att jag är en kurir. Jag hade med mig ett paket som jag skulle lämna i New Vegas och som uppenbarligen var riktigt värdefullt. Mina tilltänkta banemän har givetvis lagt labbarna på det. Jobbigt läge, folk misstror ju posten tillräckligt mycket som det är. Som en sann brevbärare ger jag mig av för att ta tillbaka paketet.

Med den här enkla kontrollklockan ger man sin följeslagare kommandon.

Men innan dess måste jag ta reda på vem jag egentligen är. New Vegas använder sig av ett ganska klurigt system för att bestämma min karaktärs förmågor. Doc utför både ett personlighetstest och ett rorschachtest (ett test där man får säga vad man ser i en bläckplump). Det hela avslutas med att jag får para ihop ord. Baserat på mina svar får jag sedan se hur det har påverkat min karaktär (jag är uppenbarligen lika svag och snabb som Lille Skutt). Tycker man att det ser helt fel ut kan man givetvis justera sina stats. Men på det stora hela är det ett mycket smart sätt att komma runt det inledande pillandet och trixandet med sin karaktär.

Väl ute i stora världen stöter jag omgående på min mystiska välgörare roboten. Den heter Victor och rullar runt på ett enda, jättestort hjul och ger sken av att spänna sina väldeliga axlar. Huvudet pryds dock av en tv-skärm där ett fryntligt tecknat cowboy-fejja möter mig. Den lätt Texas-skadade rösten inger förtroende men mitt kommande möte med stans bartender Trudy låter påskina att allt kanske inte är som det verkar med Victor.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse