Pressen är enorm, förväntningarna skyhöga. Men allt annat hade varit ovärdigt det felfria äventyret. FZ åker till London och tar tempen på en av årets mest efterlängtade titlar.

”Ge mig kontrollen, för i helvete!” Säger jag inte, men jag tänker det desto fler gånger. Det kittlar i äventyrsnerven och rycker i avtryckarfingret. Bara någon meter från mig står Sam Thomson från #Naughty Dog och spelar #Uncharted 3: Drake's Deception. Det känns som ett hån att tvingas vänta ytterligare tio månader innan det är min tur.

Samma lågor från samma brinnande château slår emot oss. Skillnaden är att sekvensen, som cirkulerat runt i olika klipp på nätet (se dem nedan), är förlängd och att Sam faktiskt spelar istället för att visa upp en stelbent sekvens. Att det ser löjligt imponerande är bara förnamnet, men innan vi djupdyker i flammorna behöver vi ta reda på vad som fört Nathan och Sully det franska palatset.

Det var en gång…

T. E. Lawrence, mer känd som Lawrence av Arabien, var en brittisk officer, författare och arkeolog. Han är vida känd för sina insatser i den arabiska revolten i början av det förra århundradet, men det är inte därför han dyker upp i den här historien. Den unge Lawrence ägnade flera somrar åt att besöka, utforska och kartlägga slott i Europa och Mellanöstern. Nathan upptäcker en märklig koppling till sin förfader, Francis Drake, och ganska snart har han fått upp spåret på något mycket större. Så klart.

Äventyret för oss in i Rub al-Khali-öknen, en av världens mest ogästvänliga platser. Legenderna talar om en stad som slukats av sanden och historien, de kallar det ”sandens Atlantis”. Naughty Dog kallar det ”sjunde äventyrshimlen”. Och med tusen och åter tusentals kvadratkilometer av oupptäckta sanddyner och glömda hemligheter är det lätt att tro dem.

Drake plockar fram grillen och gör en Bandhagen.

Men främst är detta en historia om två vänner, om äventyraren Nathan Drake och hans mentor Victor Sullivan, som får en betydligt större roll än förut. Det är ett äventyr för två, men fortfarande är allt co-op-snack bara rykten. Däremot hymlar inte Naughty Dog med att de har högtflygande planer för spelets multiplayer.

– Vi kommer att berätta om det ganska snart, säger Arnie Mire, den mer pratglada av Naughty Dogs två utsända. Men jag kan säga att det handlar om en massiv expansion. Vi kommer att ta upp kampen med de stora grabbarna i online-världen.

Elementens mästare

Vi tar oss raskt tillbaka till det övertända slottet. Naughty Dog har alltid varit världsbäst på att bemästra elementen. Den här gången är det elden som får mig att tappa andan när man kan se hur den slickar i sig träbjälkarna och sprider sig på ett sätt som är både trovärdigt och skrämmande påtagligt.

Vi får se prov på hur mycket mer fysisk Nathan har blivit. Han knockar motståndare mot väggen, kastar sig över dem från höga avsatser, knäcker deras armar och sparkar en elaking i magen – samtidigt som han hålls fast av en annan. Det kommer att bli fullt möjligt att slåss mot flera på en gång och det känns spännande att se. Återstår att se hur slutresultatet kommer att kännas den dagen vi greppar kontrollen, men med tanke på Naughty Dogs historia är jag inte det minsta orolig.

– Vi har inte varit här förut. Jag tycker att vi tar fysiken till nästa nivå och spelet i sig kommer att kännas mycket mer fysiskt, slår Mire fast.

Det är också lätt att tycka om samarbetet som hela tiden finns där som en röd tråd. När Sully balanserar på en bräcklig bjälke måste Nathan samtidigt skjuta skurkarna som dyker upp i bakgrunden. Och när Drakes fot fastnar i det svaga trägolvet blir han med ens orörlig och tvingas stå likt en levande måltavla och skjuta vilt, samtidigt som Sully lirkar upp hans fossing.

Den tio minuter långa sekvensen är som ett enda långt klimax. Det är ur askan in i elden, ner i en djupare aska och in i en intensivare eld än förut. Vi hänger på sköra trappräcken över ett hav av flammor och känslan är att minsta felsteg innebär slutet. Men antagligen är det bara början. Uncharted har en förmåga att bygga upp en fantastiskt dramaturgisk kurva där det följer ytterligare fler, än mer hysteriska än de föregående.

Och samtidigt finns den pampiga och John Williams-aktiga tonerna i bakgrunden, musik som kan få vem som helst att vilja snöra på sig vandringskängorna och ge sig ut i jakt på uråldiga ruiner. Vi har redan bjudits på två perfekta matinéäventyr. Självklart kommer inte traditionen att ruckas den tredje gången. Eller hur?

Skicka en rättelse