”Allt är bättre i co-op” är en gammal sanning. Vi testar hur väl den stämmer genom att lira ett demokratiskt Dungeon Siege III med andra.

Den första fråga som poppar upp i mitt huvud är denna: om #Dungeon Siege III är ett så våldsamt storybaserat spel, och om storyn till största delen berättas genom konversationer med icke-spelarkaraktärer du möter på dina vandringar, vem bestämmer då vad man ska säga när man spelar det inbyggda co-opläget? Svaret på den frågan är lika enkelt som det är självklart: alla bestämmer vad man ska säga.

Heroiska poser är om möjligt ännu viktigare i online-co-op.

Om du spelar med en vän i det lokala läget kan du föreslå vad ni ska säga i alla lägen, men det är alltid spelare 1 som bestämmer. Om du däremot spelar online med upp till tre andra spelare blir det betydligt intressantare: alla fyra får välja det alternativ de gillar bäst, och vilket håll dialogen går åt förvandlas därmed till ett majoritetsbeslut. En intressant mekanik som jag inte sett i ett spel förut. Och ett utmärkt skäl att gräla lite på varandra över VoIP, alternativt stänga av den.

I övrigt verkar dock Dungeon Siege III vara konstruerat för att vara så smärtfritt som möjligt att spela med andra. I vanlig ordning kan man förstås samarbeta och hjälpas åt, och alla delar på samma utrustning (även om bara den som sätter på sig en ny, glänsande hjälm först får den, övriga får snällt be honom eller henne ta av sig den om de behöver den bättre) och pengar.

Ett par tidiga Big Daddy-prototyper får smaka Katarinas krafter.

Du kanske minns min förra artikel om hur det känns att spela singelplayer? Där skrev jag en del om det smidiga gränssnitet, och efter att ha spelat co-op vet jag varför det är så strömlinjeformat: det finns alltid minst en spelare i varje grupp som bara måste kolla varenda liten stat-siffra på vartenda litet kortsvärd ni plockar upp för att se om det är bättre än det han redan har. Nu ser man direkt om så är fallet, och #Obsidian räddar därmed ett antal bräckliga vänskapsförhållanden från total upplösning.

I övrigt är spelet ungefär detsamma som i singelplayer. Möjligheten att kombinera sina magiska krafter och specialattacker är intressant, men tillkommer främst senare när man fått levla upp en smula. Och ja, Dungeon Siege III bekräftar som väntat den gamla klyschan: allt är faktiskt lite, lite roligare med en vän vid din sida. Så länge hon inte ninjalootar.

Förhandstitt – Dungeon Siege III:s singleplayer

Skicka en rättelse