Arsenalen borde vara väldigt bekant för Duke-fans. Utöver nämnda klassiker ser vi såklart också den trogna hagelbrakren och raketkastaren som nu kan låsa på fienderna om du håller siktet på dem tillräckligt länge. Rörbomber, laseraktiverade minor och nytillskotten railgun och AT laser ger oss en salig blandning mordmaskiner som alla är kompetenta på sitt vis. Min gamla favorit ripper återvänder, likaså hologrammet samt raketryggan. Att sväva ovanför någon och överösa dem med bomber blir aldrig gammalt.

Laser i ögonen gör ont, ont, ont!

Capture the Babe är den politiskt inkorrekta tolkningen av, rätt gissat, flaggtjyveri. Langa upp det andra lagets bimbo på axeln, daska henne på stjärten om hon trilskas och håller för dina ögon, och bär henne hem för poäng. Under kidnappningen kan du inte använda de vanliga vapnen utan har istället en pimpad revolver som kan sänka fiender på ett skott. Den första banan utspelas i Las Vegas, med Duke Nukem-statyer och casinon, och som vanligt i det här spelläget är lagens två banhalvor kopior av varandra. Kartan är en mörk och plåtig industrimiljö som har gott om trånga utrymmen för våldsamma möten. I det stora hela är det inte riktigt min kopp thé, varken upplägget eller det påtvingade smisket.

Sist för dagen är spelläget Hail to the King, eller King of the Hill som det vanligtvis kallas, där det gäller att hålla kontrollpunkter som flyttas regelbundet. Därför blir aldrig en lugn stund och inget av lagen kan vara säkert. Den projicerade Duke-logga som markerar ytan som ska kontrolleras är också relativt liten och det tar inte lång stund innan raketerna börjar hagla. Vi testar detta på banan Duke Burger som byggts så att spelarna blir miniatyrer i ett kökslandskap. Striderna går mellan bänkar och spisar medan lagerhyllorna formar perfekta flankeringsstråk.

Explosiva tunnor - alltid aktuella

Överlag är banorna ordentligt små och de verkar välanpassade för 8-personersgränsen, som även tycks gälla den pc-version jag spelar. Det är action från första sekunden och när vi är inne på vår femte övertidsminut blir det nervigt. Den gången slutade jag tvåa men på banan efter kniper jag förstaplatsen med god marginal och helt plötsligt är jag tillbaka i pojkrummet igen. Knappen för hertigens tidlösa gliringar används flitigt och jag hittar en ny favorit – du skjuter som en stormtrooper - medan jag fintar ännu en illvillig raket.

Dukes multiplayer känns som sagt väldigt retrofräscht i ett onlineklimat som allt oftare handlar om att levla en karaktär för att få tag i nya och bättre prylar att förnedra nybörjade med. Du behöver inte stressa över ett övergripande och långväga mål – det är här och nu det gäller, och det känns befriande. Det finns förvisso ett nivåsystem men det handlar om rent kosmetiska saker såsom att utrusta din Duke-kopia med samurajhatt eller en t-shirt med gulliga kaniner på. Allt för att klämma ur ännu ett skratt ur spelarna och det känns också som kärnan i hela upplevelsen. Glöm allt vad seriositet heter, slappna av och skjut ihjäl en vän med ett garv. Det räcker långt.

Fotnot: En längre intervju med Gearbox Software-bossen Randy Pitchford publiceras här på FZ nästa vecka.