Perimeter: Emperor's Testament

Huruvida genren för realtidsbaserade strategispel nått sådan mognad att den inte längre nämnvärt går att utveckla är en öppen fråga. Klart är dock att de så kallade RTS-spelen mer eller mindre sett likadan ut sedan amerikanska Blizzard 1998 släppte storsäljaren Starcraft. Det snart butiksaktuella Perimeter: Emperor's Testament utgör inget undantag. Vän av ordning känner snabbt igen de klassiska inslagen - ett resurssystem, dussintals olika enheter och ett ständigt uppgraderande av byggnader och baser. I den svenska utgivaren Paradox Interactives egen marknadsföring betonar man även 25 nya enspelarkartor, tre nya flerspelarkartor, nya byggnader och enheter samt nyskriven musik.

Nyheterna till trots så går släktskapet med det i Sverige relativt okända Perimeter inte att missta. Då som nu K-D Lab gör en stor affär av möjligheten (och nödvändigheten) att jämna ut ny landmassa för att kunna expandera och flytta fram försvarslinjerna. Energiförsörjning spelar på samma sätt samma centrala roll i Emperor's Testament som det gör i föregångaren - fabriker och forskningslaboratorium som inte är anslutna till det trådlösa kraftledningsnätet spelaren förväntas sätta upp fungerar inte så länge de är strömlösa. Precis som för två år sedan torde det konstanta energiförsörjningsbehovet utgöra en intressant knorr i spelets flerspelarläge. FZ har dock tyvärr inte fått testa hur väl det faller ut mot andra spelare över Internet ännu.

Actionbetonad röra

Få spel torde ställa så höga krav på ett översiktligt, begripligt och lätthanterligt användargränssnitt som strategititlar. Behovet av att snabbt kunna inventera stridsfältet växer i takt med att fler och fler stridande enheter produceras. I den betaversion FZ testat återstår emellertid mycket arbete med gränssnittet. Skärmens nederdel är en djungel av små och plottriga knappar formgivna i en allt annat än intuitiv design.

John Carmack - id Softwares gamle nestor - menade inför lanseringen av Doom 3 att, som uttrycket lyder, "less is more". Genom att ge användaren ett så avskalat gränssnitt som möjligt och filtrera bort information som för tillfället inte behövs kan spelaren fokusera sig på det relevanta. K-D Lab har uppenbarligen en del att lära av Carmacks devis - inte minst för att nå konsumenter som (med rätta) avskräcks av det ryska ikonträsket.

Strategibranschens oskrivna 200-gräns - den som i klassiska spel som Starcraft och Total Annihilation förhindrar maktlystna skrivbordsgeneraler att bygga upp riktigt stora styrkor - lyser glädjande nog med sin frånvaro i Emperor's Testament. Det maximala antalet egna styrkor är istället lyft till 250. För att spelet skall fungera i praktisk mening kommenderar man inte enstaka enheter utan istället större grupper.

Tankesättet - uppenbarligen inspirerat av de svenskutvecklade spelen i Ground Control-serien - är en tydlig flört med actionfolket. Den som vill se konflikter på en större skala torde få sitt lystmäte av 3D-renderade explosioner. I praktisk mening går det ovårdade och ännu halvfärdiga intrycket dock igen även här - även om K-D Lab skall ha en eloge för att skalenligt återge sin spelvärld blir mindre enheter försvinnande små. Att hitta dem bland byggnader och försvarsverk är en tidsödande och irriterande uppgift.

Sammanfattning

I mångt och mycket bär Emperor's Testament expansionens alla kännetecken snarare än den regelräta uppföljarens. Den tekniska och idémässiga grunden är huvudsakligen densamma. Uppenbara skavanker och en åldrande design till trots sitter Paradox dock på en spellicens som med rätt prislapp mycket väl kan tilltala den som vill se visst nytänkande i den konservativa och traditionstyngda RTS-branschen - eller för den delen den som redan låtit sig charmas av Perimeter. Är landskapsdesign, svulstiga arméer och manliga robotröster din kopp te gör du klokt i att hålla ett vakande öga på FZ - fullständig recension kommer inom kort.