Re: Fotorealism vs narrativ
Jag hade en intressant diskussion med Tove idag, som fick mig att tänka på problemet med fotorealism och hur den ofta är ivägen för ett bra historieberättande i spel. Min inställning är att det helt enkelt inte går att göra ett spel som totalt lurar dig som spelar, det kommer alltid att finnas brister som gör att du ser att det är ett spel, åtminstone så länge man har mellanhanden skärmen där. När vi någon gång i den avlägsna framtiden kan koppla in våra hjärnor direkt till vår <b>Xbox 720</b> kommer förstås hjärna själv att fylla i de detaljer som fattas, precis som den gör varje dag när du ser någonting, men med dagens teknologi känns det som om jakten på total realism bara tar tid och pengar från annat som tillför mer till spelupplevelsen.
Ta till exempel story. Jag har nyligen börjat spela om <i>Mass Effect</i>, och här har vi ett spel som visserligen ser bra ut, men som inte på långa vägar strävar efter någon fotorealism. Istället har <b>Bioware</b> valt att koncentrera sig på en bra story, ett hyfsat smidigt stridssystem och karaktärer och en värld som gör att du som spelare lever dig in i upplevelsen på ett helt annat sätt. Därmed försvinner hela behovet av hyperrealistisk grafik, och ingen som spelar spelet kommer någonsin att märka att det inte ser lika bra ut som t ex <i>Gears of War 2</i> - det finns helt enkelt så mycket annat att göra att det inte spelar någon roll.
I framtiden kommer förmodligen de grafiska spektakelspelen att kunna dra nytta av ny hård- och mjukvara, redan i <b>DirectX 11</b> ser vi stöd för autogenererade högpolygonmodeller, så att utvecklarna kan lägga mindre tid på att göra flera olika modeller av varje karaktär och istället lägga tid på annat. Det här är en mycket lovande utveckling, som jag tycker bådar gott för framtiden. Fotorealismen sköter sig själv, och hängivna berättare som Bioware kan koncentrera sig på att ge dig en berättelse du faktiskt <u>bryr dig om</u> istället. Gott så.
Intressant. Inte riktigt sett på det så innan.
Fast nu när du säger det så tycker jag det märks tydligt i äldre spel. Som i det första Metal Gear Solid till PS1 när Kojima inte har världens största budget utan måste arbeta med begränsningar och således ger storyns kärna ett större fokus. Medan han i senare delar av serien spretar åt alla möjliga (och omöjliga) håll. Samma sak med Final Fantasy som gått från hjärtevärmande pixelsagor till något som känns mer ytligt än reklamfilmerna på MTV.
Jag tycker också att allt fler spel får en mer "personlig" design (#Mirror's Edge, som exempel) vilket jag uppskattar något enormt. Ett till random sci-fi-fps med "innovative cover system" och jag kräks.
Sant, det är roligare att se ett spel som gör något nytt (som Mirror's Edge) än ett spel som satsar stenhårt på att se bara lite, lite verkligare ut än förra årets modell. Men det är en annan diskussion, tror jag. Även om ju den grafiska designen i högsta grad bidrog till inlevelsen och att man köpte Mirror's Edges fiktiva värld, på ett sätt som man inte hade gjort om Dice försökt sig på total realism.