1809 - ett ödesdigert eller fantastiskt år i Sveriges historia?

Medlem
1809 - ett ödesdigert eller fantastiskt år i Sveriges historia?

Jag lovade att min nästa blogg skulle handla om vad som hände 1809. Här är ett skolarbete som jag gjorde om finska kriget.

Sedan 1200-talet hade nuvarande Finland varit en del av Sverige. Då bestod Sverige av Götaland, Svealand, Norrland (norra Sverige och norra Finland) och Österland (södra Finland). Finland var då en naturlig del av Sverige och kultur, språk och religion delades. Länge fanns det inget finskt alfabet men under 1500-talet var det en svensk som skrev de första finska texterna. Det är därför som finskan använder det svenska alfabetet trots att språket är från en helt annan språkstam. 1809, för 200 år sedan, hände det något. Och jag kommer att berätta vad.

I ca tio år hade det varit strider i Europa. Kriget började efter franska revolutionen på grund av Napoleons imperiedrömmar. Året är 1803 och stridigheterna upptas igen. Det största hotet mot Napoleon var Storbritannien. Storbritanniens flotta var överlägsen så Napoleon kunde inte landsätta trupper.

1806 införde Napoleon en handelsblockad mot Storbritannien kallad "kontinentalblockaden". Alla länder i Europa ingick i denna förutom Sverige. Sveriges kung hatade nämligen Napoleon. Istället hade man en allians med Storbritannien.

1807 slöts en fred mellan stormakterna Frankrike och Ryssland. Man delade upp Europa i ett västligt och ett östligt territorium. Ett av kraven från Napoleon för freden var att Alexander (Rysslands kejsare) skulle anfalla den östliga delen av Sverige (nuvarande Finland) ifall Sverige fortsatte vägra att ingå i handelsblockaden mot Storbritannien.

Under natten den 21 februari 1808 anfaller Ryssland Sverige från öst utan krigsförklaring. Sveriges kung, Gustav IV Adolf, blev rasande på Alexander. Inte på grund av invasionen utan på grund av att det aldrig kom någon krigsförklaring. Nyheten om invasionen kom sent till Stockholm. Samtidigt hade ryssarna via diplomatiska kanaler smygigt in den falska informationen att Rysslands invasionsstyrka uppgick till 60000 soldater medan den i själva endast bestod av 24000. Den svenske överbefälhavaren Vilhelm Mauritz Klingspor (som befann sig i Stockholm) beslutade sig därför att retirera till västliga och nordliga delar av Finland för att invänta förstärkning som kunde skeppas över Östersjön under våren.

Samtidigt stod Jean Baptiste Bernadotte (en general under Napoleon) med sin armé i Danmark och hotade att invadera Skåne. Storbritannien kunde inte komma till undsättning med sin mäktiga flotta heller på grund av isen.

Då överbefälhavare Klingspor inte befann sig i Finland under invasionen hade den 73-årige generallöjtnanten Karl Nathanael af Klercker befälet över försvaret. Han agerade väldigt snabbt och det som Ryssland trodde skulle bli en överraskningsattack mot Sverige blev kanske inte så överraskande. Klingspor tog sig dock snabbt till Finland. Det tog bara en vecka så var han där och tog befälet från Klercker (1 mars). Det första han gjorde var att förkasta Klerckers försvarsplan och beordrade en mycket snabb reträtt. På bara tre veckor hade man retirerat från Kuopio till Vasa. De ryska generalerna ockuperade snabbt stora delar av södra och östra Finland. Ryssland kontrollerade dock inte hela södra Finland. Klercker hade nämligen lämnat en styrka på 7000 man (och rikliga förråd) i en av Europas största och starkaste fästningar (och en av världens största sjöfästningar) - Sveaborg. Fästningen låg nära Helsingfors.

16 april 1808 når en rysk styrka den retirerande svenska armén. Det uppstår en liten skärmytsling som slutar med svensk reträtt. Två dagar senare blir Georg Carl von Döbeln (en högt uppsatt general) angripen av ryssar när han går över den frysta älven Siikajoki. Han slår tillbaka och tillsammans med general Carl Johan Adlercreutz lyckas han slå den ryska styrkan. Nio dagar senare vinner man en stor seger i Revolax där även en rysk general blir tillfångatagen.

Ungefär samtidigt belägrades Sveaborg av en mycket stor rysk styrka. Fästningen hade dock inga problem över huvud taget att hålla ut i X antal år och ett anfall skulle kosta väldigt många liv och väldigt mycket materiell för den ryska sidan. Och den svenske kungens order var klara: "Håll Sveaborg oavsett vad som händer!" Så ryssarna försökte istället muta officerare att sprida information om att Sverige hade förlorat kriget och andra rykten som försvagade moralen för Sveaborgs befälhavare, amiralen Carl Olof Cronstedt. Vad som sedan hände vet ingen. Det finns många spekulationer som att Cronstedt själv var mutad, att han trodde att kriget verkligen var förlorat, att de fruar som fanns i fästningen (som blev beskjuten då och då) hade mycket dålig inverkan på moralen, att han tyckte att Finland borde "befrias" från Sverige etc etc... Det man vet är att han den 6 april 1808 undertecknade ett avtal med ryssarna att "fästningen ska överlämnas den 3 maj om inte svensk förstärkning om fem linjeskepp har anlänt dessförinnan". Det var ett lite lustigt avtal då isen sällan smälte innan 3 maj (särskilt inte 1808 då vintern var ovanligt kall). Så skeppen skulle knappast kunna komma fram till Sveaborg innan detta datum. Antingen var Cronstedt en riktigt dålig förhandlare eller så var ryssarna riktigt stränga och smarta, eller både och. 3 maj kom och inga skepp syntes. Sveaborg överlämnades åt ryssarna nästan utan strid. Förutom fästningen fick de 94 skepp och mycket förnödenheter. Ryssland kontrollerade nu hela södra Finland. Detta är Sveriges allra största förlust under kriget - och ryssarna fick detta utan strid.

I slutet av mars anlände ryska trupper till Åland. De åländska bönderna fick i order att leverera spannmål åt de ryska trupperna. Detta gjorde bönderna mycket upprörda och "de betygade enhälligt sin orubbliga trohet mot Sveriges kung och fosterland" (citat från wikipedia). 9 maj 1808 drev bönderna ut de ryska trupperna från Åland. 22 april 1808 ville Ryssland inta en annan ö, nämligen Gotland. En trupp på 1600 män invaderar det försvarslösa Gotland och proklamerar det som ryskt område för "all evig framtid". Några veckor senare landsätts en svensk trupp på 1800 man som snabbt och enkelt tar tillbaka Gotland.

Nu tänker jag inte skriva om alla slag i kriget för det skulle bli ganska tråkigt att både skriva och läsa.

Under sommaren 1808 smälte isen helt och förstärkningar hade kunnat landsättas. Men kung Gustaf IV Adolf ansåg att man borde satsa allt på hotet från söder och väst. Sverige var alltså helt omringat av fiendemakter och vi var inte längre någon riktig stormakt, även om vår kung trodde det. De svenska och finska trupperna i dåvarande Norrland och Österland kämpade tappert. Svenskarna fick många legendariska segrar som Slaget vid Jutas där endast några tiotal svenska/finska soldater blev dödade/skadade medan 130 ryssar blev dödade/skadade.

Men den svenska armén var hungrig. Varför? Därför att man inte gjorde som ryssarna. Det var mycket byråkrati och maten måste fraktas från Stockholm till soldaterna i Finland, vilket tog ett bra tag. Ryssarna, däremot, plundrade eller köpte mat från civilbefolkningen. De hade ingen byråkrati, ingen mat fraktades från Ryssland. Det sägs att mycket av kriget avgjordes i magarna på soldaterna.

Den svenska armén började förlora slag och man blev tvungen att retirera till Torneå. Där slog man läger över vintern. Sjukdomar började härja och trots att det inte var en enda strid dog tusentals - av sjukdomar.

När våren så kom år 1809 fortsatte kriget. De ryska trupperna trängde in på svensk mark. Den 15:e maj 1809 utspelade sig slaget vid Lejonströmsbron i Skellefteå. (Bron är för övrigt Sveriges längsta och äldsta träbro och finns än idag.) En rysk här på 6000 man närmade sig den svenska hären på 600-800 man. När man såg den stora hären gick man över bron och brände delar av den. Den ryska hären blev försenad men ett stort ryskt förband flankerade svenskarna och de lyckades inte fly till Umeå.

19 augusti 1809 utkämpas ett stort slag i Sävar (utanför Umeå). Trots att många fler ryssar än svenskar blir dödade och skadade i slaget så förlorar svenskarna det. Det sägs att den svenske generalen agerade förvånansvärt försiktigt under striden, därav förlusten.

Under augusti landsätts fler svenskar och ryssarna blir tillbakatryckta till Piteå där Sveriges allra sista slag på 200 år utkämpas. Det blev ett slag med mycket få förluster för båda sidor och det slutade med svensk reträtt. Efter svenskarna hade retirerat plundrades Piteå.

Nu inleddes fredsförhandlingar mellan Sverige och Ryssland. Det slutade med att man fick avträda hela Österland och halva Norrland (det finskspråkiga Tornedalen delades på mitten). Fredsavtalet skrevs under den 17 september 1809. Finland, och därmed en tredjedel av vårt territorium och en fjärdedel av vår befolkning, var förlorat.

Efter freden avsattes Gustav IV Adolf och landsförvisades. Sedan började de första stegen för den regeringsform som vi har idag (som vi började få redan på 1500-talet men raserades i och med tyrannen Gustav Vasa).

Generaler som kapitulerade under kriget (till exempel Cronstedt som kapitulerade Sveaborg) ställdes inför rätta och dömdes till döden. Men på grund av påtryckningar från Ryssland och en allmän amnesti blev ingen avrättad.

Napoleon förlorade så småningom kriget och Sverige stod då på vinnarnas sida. Danmark blev tvunget att avstiga Norge åt Sverige som tröst för att Sverige hade förlorat Finland. 1814 utbröt lite strider mot Norge och Norge gav med sig ganska snabbt. 1814 var det sista året då ett svenskt vapen blev avfyrat i landets egna intressen. Vi firar snart 200 år av fred.

Vad hände sedan? (Och egna reflektioner)

År 1905 ville Norge bryta sig ur unionen med Sverige. Sverige reagerade först våldsamt och hotade med maktmedel. Dock sa den svenska riksdagen att man kan acceptera en unionsupplösning om Norge har en folkomröstning och om det och det slutar med att ja-sidan vinner. Norge höll ett val och det blev ett rungande "ja". Sverige gick därmed med på Norges krav om självständighet. Norge var nu fritt och Norden mer splittrat än någonsin.

1917 utnyttjade Finland oroligheterna i Ryssland och förklarade sig självständigt. Finland har alltid behållit sin självständighet trots att Ryssland (aka Sovjet) hade andra planer.

Vad hade hänt om Alexander inte hade tagit Finland från Sverige? Hade det hänt som i Norge? Hade det blivit en fredlig upplösning mellan Sverige och Finland? Det är möjligt, men sannolikheten är inte särskilt hög. Finland var inte bara i en påtvingad 100-årig union med Sverige som Norge var. Finland hade varit en naturlig del av Sverige i 800 år.

När Finland rycktes ifrån oss formades det nya fredliga "lill-Sverige". Vi utsåg Jean Baptiste Bernadotte, en general åt Napoleon (Sveriges ärkefiende), till svensk kung! Istället för att satsa på en enorm armé började vi satsa på vaccin, utbildning, infrastruktur och så vidare... Grunden till vår moderna välfärdsstat lades. Det var inte för inte som vi var ett av världens rikaste länder efter andra världskriget. Då hade vi haft fred i nästan 150 år. Pengarna hade spenderats på vettiga och konstruktiva saker.

Så det som hände 1809 - är det bra eller dåligt? Är det något vi ska fira eller något vi ska sörja? Här uppe i Haparanda har det firats mycket i år. Sverige blev ett rikare land 1809 och Finland tog sina första steg till självständighet. Men i Haparanda och Torneå firar vi även det allt tätare samarbetet mellan städerna. Städerna byggs mer och mer ihop mitt på gränsen. Det är ett viktigt steg för förnyat nordiskt samarbete.

Nackdelen med det finska kriget är den negativa dominoeffekt som splittrade Norden. Finland slets bort från Sverige, Norge slets därför bort från Danmark och som naturlig följd ville inte Norge ingå i en tvingad union med Sverige.

De nordiska länderna har alltid hört ihop. Och jag hoppas att vi accelererar det nordiska samarbetet innan vi glider för långt ifrån varandra och börjar identifiera oss mer som EU-länder än som nordiska länder.

#blogg

Medlem
1809 - ett ödesdigert eller fantastiskt år i Sveriges historia?

Tyckte det var en intressant läsning Tack för historielektionen.


signatur

På Internet kommunicerar vi mestadels med text. Om du således skriver som en idiot får du finna dig i att bli betraktad som en sådan.

Medlem

Vet i fasen om man ska lista Gustav Vasa som en tyrann.

Sedan tvivlar jag på att Sverige var världens rikaste land efter andra världskriget, de enda som faktiskt tjänade något alls på det kriget var amerikanerna och de blev extremt rika.


signatur

(batsman) Det enda som är större än njutningen av ett avklarat arbete, är att skjuta upp det till morgondagen.

Medlem

Gustav Vasa avskaffade kungaval (införde arvsmonarki) och införde centralstyre. Så han avskaffade den demokrati som Sverige faktiskt hade redan för 500 år sedan. Visst gjorde han saker som var bra för Sverige, men jag ogillar honom mycket för att han var emot en nordisk union (och demokrati).

Jag har läst på mycket om svensk historia. Och vi var utan tvekan ett av världens rikaste länder efter världskriget. Vi hade inga skador på infrastruktur, inga döda människor, inget krigsskadestånd och vi hade sålt mycket material till de stridande under kriget.

Medlem

Vad jag har förstått så var Sverige "endast" det rikaste landet i europa efter andra världskriget.
Minns inte alls vad jag hört det dock så jag har inte någon källa på det.

Bra läsning förresten!

Medlem
Skrivet av Dumlen:

Vet i fasen om man ska lista Gustav Vasa som en tyrann.

Sedan tvivlar jag på att Sverige var världens rikaste land efter andra världskriget, de enda som faktiskt tjänade något alls på det kriget var amerikanerna och de blev extremt rika.

Sverige var nog rikaste i EUROPA eftersom vi var ett av de mycket få länder som inte blev sönderbombade. Vilket gav Sverige stora förutsättningar.

Medlem
Skrivet av Fargo:
Skrivet av Dumlen:

Vet i fasen om man ska lista Gustav Vasa som en tyrann.

Sedan tvivlar jag på att Sverige var världens rikaste land efter andra världskriget, de enda som faktiskt tjänade något alls på det kriget var amerikanerna och de blev extremt rika.

Sverige var nog rikaste i EUROPA eftersom vi var ett av de mycket få länder som inte blev sönderbombade. Vilket gav Sverige stora förutsättningar.

Det + att kungen var bundis med Hitler och så vi hade fin handel med järn med tyskarna under kriget

Medlem
Skrivet av SnakeLogic:
Skrivet av Fargo:
Skrivet av Dumlen:

Vet i fasen om man ska lista Gustav Vasa som en tyrann.

Sedan tvivlar jag på att Sverige var världens rikaste land efter andra världskriget, de enda som faktiskt tjänade något alls på det kriget var amerikanerna och de blev extremt rika.

Sverige var nog rikaste i EUROPA eftersom vi var ett av de mycket få länder som inte blev sönderbombade. Vilket gav Sverige stora förutsättningar.

Det + att kungen var bundis med Hitler och så vi hade fin handel med järn med tyskarna under kriget

Grejen är den att vi sålde till den som betalade för det då vi var ett neutralt land.

Men, ja - vi sålde mycket åt tyskarna.

Medlem

Och tur är väl det egentligen. För annars kanske inte Sverige hade sett ut som det gör idag. Sen kan man diskutera om det var fel eller inte. Men det tillhör ju ändå det förgångna.

Medlem

Bra skrivet.


signatur

Nostalgia is a hell of a drug Benny.

Medlem

Lika rätt som att sälja vapen till Nordkorea

Medlem

Sen visste ju ingen vad som egentligen försiggick i Tyskland. Med massavrättningar av till exempel judar. Först efter kriget började såna saker bli offentliga.

Medlem

Jovisst vi säger så. Det fanns massor av rapporter om hur man samlade ihop och deporterade etniska minoriteter, man såg bara det man ville se och hörde det man ville höra.

Medlem
Skrivet av Mikaelh:

Sen visste ju ingen vad som egentligen försiggick i Tyskland. Med massavrättningar av till exempel judar. Först efter kriget började såna saker bli offentliga.

Om jag inte minns fel höll Storbritanniens utrikesminister lord Avon ett tal till parlamentet redan 1942 om rapporterna han fått om massdeporteringar och massavrättningar Tyskland. Jag betvivlar att Sverige som hade en så nära relation med Tyskland inte också visste om det.

Medlem

Aningen nationalromantisk text (Med Skandinavistisk avslutning!) kanske. Speciellt biten om Sveaborg. I Finland ses exempelvis inte den kapitulationen som förräderi. Intressant att det fortfarande är ett så känsligt ämne i Sverige. Att en befälhavare kapitulerar inför svåra odds är inte så konstigt; kanske ville han bara skona sina soldater. Gymnasiearbete eller? Vilka källor använde du?

Medlem
Skrivet av coopdeo:

Aningen nationalromantisk text (Med Skandinavistisk avslutning!) kanske. Speciellt biten om Sveaborg. I Finland ses exempelvis inte den kapitulationen som förräderi. Intressant att det fortfarande är ett så känsligt ämne i Sverige. Att en befälhavare kapitulerar inför svåra odds är inte så konstigt; kanske ville han bara skona sina soldater. Gymnasiearbete eller? Vilka källor använde du?

Nationalromantisk? Kanske. Nordenromantisk? Ja.

Cronstedt stod inte inför svåra odds över huvud taget. Jag har läst en lång bok av en historiker där alla detaljer finns. Han hade bara behövt vänta några månader på förstärkning. Men faktum är att han blev placerad där av kungen mot sin vilja. Han gillade inte att bli placerad på en fästning.

Folkhögskolearbete. Mina källor var böcker som fanns på skolan (inte bara skolböcker) och internet. Till exempel den här boken läste jag: http://www.bokia.se/finska-kriget-1808-1809-martin-hardstedt-...

Medlem

Lite anakronistiskt i sammanhanget kanske. Den tidens (slutet på den tidigmoderna) stater hade ju knappast någon etablerad nationell gemenskap. Idéer om Skandinavism kom först senare på artonhundratelet. (Nationalismen uppfanns på artonhundratalet!) Finns visserligen vissa teoretiker som talar om förnationella gemenskaper och sådär. När vi talar statsbyggnader i den epoken så är begreppet konglomeratstat ett intressant begrepp. Läs något av Harald Gustafsson, professor på Lunds Universitet, om du är intresserad av nationsbyggande och 1500-1700-tal.

Tänk på att nationalismen knappt var uppfunnen vid den tidpunkt du beskriver. Vissa yttringar hade börjat sprida sig i Europa i och med den franska revolutionen; men det var knappast etablerat i, det vi idag kallar, Sverige. Att använda historia för att propagera för politiska mål kan vara farligt; och det är i allra högsta grad problematiskt.

Om du är intresserad av historia och vill fortsätta studera ämnet så bör du tänka mer källkritiskt och för all del tona ner nationalismen. Angående historisk källkritik kan du läsa om Leopold von Ranke, Lauritz Weibull och Curt Weibull. Framförallt "Weibullarna" gjorde tidigt upp med nationalismen inom den svenska historieforskningen - även om den fick ett "naturligt" uppsving under trettio- och fyrtiotalen.

Sen finns det massor av postkolonialistisk historia som du borde läsa.

Medlem

Norden har alltid hört ihop mer eller mindre. På 300-talet var det en grupp svear som utvandrade till det som skulle bli Danmark. På 600-talet var Skandinavien i en union men den föll samman på grund av inbördeskrig mellan makthavare. 1397 till 1523 var Norden i en union igen - Kalmarunionen.

Det är bara olyckliga omständigheter som har gjort att vi nu är fem länder istället för ett land.

Kan citera Nordisk Visions hemsida:
"Antal år som olika delar av Norden har hört ihop politiskt (varit i union eller enhetsstat med varandra):

659 år Finland och Sverige (1150-1809)
594 år Island och Norge (1220-1814)
564 år Island och Danmark (1380-1944)
434 år Norge och Danmark (1380-1814)
260 år Norge och Sverige (1219-1262, 1397-1523, 1814-1905)
169 år Finland-Norge (1219-1262, 1397-1523)
126 år Finland-Danmark (1397-1523)
126 år Island-Finland (1397-1523)
126 år Island-Sverige (1397-1523)
126 år Danmark-Sverige (1397-1523)
51 år Valutaunion Danmark-Sverige (1873-1924)
49 år Valutaunion Norge-Sverige/Danmark (1875-1924)"

Källa: http://www.nordiskvision.org/index.php?option=com_content&vie...

Medlem

Du borde lära dig att vara källkritisk. För det första bör du inte ta källor från en tendentiös sida på allvar - speciellt inte utan att ha fått dem bekräftade på annat håll. De nordiska länderna har ju brutit sig ifrån varandra bland annat på grund av inrikespolitisk opinion - det är inte direkt vad jag skulle kalla för "bara olyckliga omständigheter". Det hade kunnat bli krig mellan Norge och Sverige vid unionsbrytningen exempelvis. En stark svensk socialdemokrati och arbetarrörelse såg till att så inte blev fallet.

De svenska historikerna är tämligen överens om att vi vet väldigt lite om den tidiga medeltiden och knappt någonting om antikens historia i Skandinavien och speciellt Sverige (om vi bortser från lite arkeologi). Dock är det, vad jag vet, ingenting som talar för att "svear" grundade det som skulle bli Danmark. Snarare tvärt om, då invandring och influenser hela tiden har tycks komma söderifrån. De uppgifter du kommer med tycks vara nationalromantiska, i stil med de Harald Hjärne formulerade och de är föråldrade och har motbevisats: både i form av ny forskning och arkeologi.

Angående förbund och allianser så hade Sverige i så fall lika gärna kunnat höra ihop med Polen, eller delar av Tyskland. Eller varför inte Ryssland eller Turkiet? Flera av de exempel du visar är ju också ovanifrånprojekt: exempelvis Kalmarunionen. Sen är ju frågan hur Kalmarunionen fungerade i praktiken - då länderna under perioden hade olika regenter vid ett par tillfällen.

Visserligen kan man ju vara för en union mellan de nordiska staterna ändå: men då ska man vara försiktig med att inte gå in i den rasistiska diskurs som den gamla skandinavistiska rörelsen var ett starkt uttryck för. I övrigt finns inga (större) seriösa politiska strömningar som vill slå samman de skandinaviska länderna.

Medlem

Norge ville inte vara i en union med Sverige eftersom den var påtvingad. Om vi nu hade haft en folkomröstning om det tror jag att flera av de nordiska länderna hade röstat ja för nordisk union/tätare nordisk samarbete. Särskilt Sverige och Norge. Nu har ju alla nordiska länder fått sin självständigthet så nu kan vi enas igen - i en rättvis union. Med det nya demokratiska samhället kan vi lyckas.

Du har fel i att det finns lite information om vad som hände innan vikingatiden. Det har gjorts många arkelogiska fynd och det finns även många skrifter om Norden.

Enligt historikern Jordanes var det en grupp svear som utvandrade till Danmark. Han kallade dessa för daner. Daner var alltså svear.

Rasism och skandinavism behöver inte alls höra ihop. För mig handlar det om att vi delar samma historia, kultur, språk osv. Och att vi borde ha varit samma land från början. Att Norge, Sverige, Danmark och Finland är egna länder är lika olyckligt som om Götaland, Svealand och Norrland hade varit egna länder. Det har alltså inget att göra med "raser".

Tack för att du startar den här diskussionen för det får mig att leta reda på mer information och bli mer källkritisk.

Medlem

Enligt de uppgifter jag läst är en majoritet av norrmännen skeptiska till en sammanslagning med Sverige. Jag såg någon undersökning om det 2005 - i och med 100-årsjubileet. Svenskar tycks vara mer positiva.

Tänk på att det är skillnad på arkeologi och historia - därav är ämnena särskilda på universiteten. Med arkeologiska källor är det nästintill omöjligt att få fram tillräckliga historiska "fakta" för att skapa förståelse för vissa tidsepoker och så vidare. För att kunna uppnå förståelse krävs i regel skriftliga källor. Visserligen går arkeologiska och historiska källor att kombinera - vilket också görs när det gäller exempelvis medeltidshistoria. Den senaste tidens arkeologi också kunnat visa att Sverige befolkades söderifrån - från Danmark - och inte tvärt om som många av artonhundratalets nationalromantiker velat påstå. Det här har visserligen varit politiskt känsligt och vissa utgrävningar utanför exempelvis Lund har försenats på grund av att de har resulterat i att exempelvis Birkas betydelse har minskat.

Du har rätt i att det finns en del bevarade skriftliga källor; visserligen känner jag inte till några från Sverige innan medeltiden. Medeltidskällorna är framförallt krönikor; och problemet med dem är att de nästan är sagolika i sin utformning och därför går det inte att dra några som helst slutsatser om historiska händelseförlopp. Samma sak gäller med de flesta källorna från medeltiden och antiken. Men de fungerar utmärkt om man vill studera mentaliteter och så vidare.

Jordanes må vara intressant att läsa; liksom många andra romerska historieskrivare. Problemet är bara att de inte är direkt tillförlitliga. Är du intresserad av hur exempelvis "svear" nämnts i historieskrivandet kan du också ta en titt på Germania av Gaius Cornelius Tacitus. Där nämns lite om nordisk mytologi om jag minns rätt. Men mycket av det som skrivs av dessa historiker är baserat på hörsägen. Men det kan vara intressant ändå.

En sak är visserligen mycket viktig att tänka på när det gäller skrifter om "folk" och "folkvandringar" och så vidare: Nyare forskning har visat att "folken" var mycket heterogena grupper och att det inte låg några problem för en aktörer att röra sig mellan folkgrupper. Några direkta folk fanns alltså inte i den bemärkelsen av att de skulle ha varit heterogent kulturella eller språkliga grupper. Tvärt om visar mycket av den senare historieforskningen att språket hade liten betydelse för identitetsskapande; då språket snarare var av praktisk natur. Olika språk existerade på olika fält och för olika syften. Folk var inte sena med att anpassa sig om det behövdes. Detta har gjort att exempelvis synen på folkvandringarna har ändrats helt - även om detta inte syns i exempelvis gymnasieundervisningen som tenderar att släpa efter.

Många gånger kom också synen på "folk" och "folkvandringar" att konstrueras av historiker på artonhundratalet för att visa på den egna nationens genealogi och existänsberättigande - många gånger med syftet att måla upp den egna nationen som överlägsen. Mycket av det här historieskrivandet har (tyvärr) hängt med i populärvetenskapen.

Medlem

Det här blir ett kort inlägg då rasten snart är över.

Här är lite folkopinion: http://nordiskvision.org/index.php?option=com_content&view=ar...

Att Norden befolkades söderifrån skulle jag vilja ha källor på. Jag håller på med ett massivt arbete i historia just nu där jag täcker hela Nordens historia kortfattat - från istiden till nutid.

Enligt de källor jag läst så var det svear/svioner som befolkade Danmark.

Jo, jag har läst lite om Tacticus observationer av svearna.

Det tyckte jag var intressant till exempel:

"Härefter följa i själva Oceanen svionernas samhällen, som utom genom män och vapen äro starka genom flottor. Fartygens form avviker (från den vanliga) däruti, att en i båda ändar befintlig förstäv bildar en till landning alltid färdig framsida. Man varken betjänar dem med segel eller fäster åror i rad vid sidorna. Roddverket är löst, som på vissa floder, och flyttbart på båda sidor, allteftersom omständigheterna fordra. Hos dem har även rikedomen anseende, och därför härskar blott en, ej mera med några inskränkningar och med ovillkorlig rätt till lydnad (= att bliva åtlydd). Och vapnen äro icke, som hos övriga germaner, i var mans hand, utan förvarade under uppsikt av en väktare, och detta en slav, emedan plötsliga infall av fiender hindras av Oceanen, och vidare beväpnades händer, om de äro sysslolösa, lätt förfalla till självsvåld. Förvisso ligger det ju i konungens intresse att varken sätta en ädling eller friboren, icke ens en frigiven som uppsyningsman över vapnen."

Inaktiv

United Kingdoms of Scandinavia FTW!

En sammanslagning av Nordens ekonomi skulle rivalisera Europas största nationer.

Trade blocks är ju en del av framtidens utveckling och ekonomi. Europa unionen är ett exempel, ett enat norden skulle har mycket mer att säga till om på den globala plan, eftersom vi är stora export länder. Vi delar ju kultur & språk, precis som övriga sammanslagningar av länder i Europa har gjort, ta UK, Italien och Tyskland som exempel.

Tråkigt att vi oftast bara planerat varandras annektering och inte sammanslagning.


signatur

The definition of insanity?

Medlem

Word på matte89.

Jag skrev en blogg om nordism för ett tag sen:
http://www.fz.se/bloggar/intresset/p=12267

Inaktiv
Skrivet av Mikaelh:

Word på matte89.

Jag skrev en blogg om nordism för ett tag sen:
http://www.fz.se/bloggar/intresset/p=12267

Och jag skrev det senaste kommentaren där för ett bra tag sedan.

----

På andra tankar så såg jag en dokumentär om just Finland 200år efter delningen. Det är väldigt intressant att beskåda det finska landskapet, dom historiska byggnaderna skulle jag lätt tro vara byggd i Sverige om jag inte visste bättre. Det är väldigt intressant att se hur Sverige kulturellt influerade Finland under dom 600år som var, det är sanning till meningen att Finland var Östra halvan av svenska konungariket och inte bara en provins där man skövla bönder till krigen.

Sen så funderade jag vidare på varför finnar är så rebelliska på det svenska arvet, framförallt på svenskar själv. Kan inte se det på något annat sätt än att dom är den lila avundsjuka lillebror som trotsigt letar sin egen identitet.

Tråkig säger jag bara, men vi är ju ändå två olika folk och det har ändå gått 200år sedan splittringen. Och det får mig att tänka på en annan sak, deras grudge över den milda svenska insatsen under vinter kriget, va glad för sjutton säger jag bara. Förklarar man sig självständig och tackar ner till militär hjälp till att börja med så får man väl då stå på egna ben. Och Inte ropa på storebror när det blir hett om öronen.


signatur

The definition of insanity?

Medlem

Ursäkta dröjsmålet; men jag har varit bortrest.
Du borde läsa den nya serien av historieböcker som börjar ges ut nu för källor: http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article561288/En-kansl...

Angående källkritik så måste du lära dig att vara kritisk till de källor du använder. Det räcker inte med att bara hänvisa till någon (historiker) som tycker någonting. Det är en historikers viktigaste egenskap - förmågan att vara kritisk. En historiker bör också vara antinationalist - ty det lär oss historien!

1
Skriv svar