Makalös hyllning -- menlös musik
The Beatles: Rock Band tar oss med på en resa genom bandets karriär. Här syns
de under spelningen på Shea Stadium i USA 1965.
Är det nu jag ska använda den gamla oldschoolspeljournalistikklyschan "Jag ska villigt erkänna att"? Som i "Jag ska villigt erkänna att jag inte är något Beatles-fan. Och deras nya spel gör inget för att förändra detta."
Jag har aldrig varit mycket för historia. Jag är alldeles för upptagen med här och nu. När andra spenderar tid med att gräva bakåt i favoritbandens influenser för att hitta ursprunget och kunna säga saker som "utan X hade Y aldrig funnits!" är jag mer intresserad av att hitta nästa grej som jag gillar -- oavsett var detta nya band anser sig hämta sina influenser från. Jag älskar Metallica och Dark Tranquillity, men det betyder inte att jag pluggar Black Sabbath på dagarna för att kunna sätta mina favoriter i något slags historiskt perspektiv. Det skulle kännas som en poänglös exercis.
På samma sätt tycker jag att The Beatles är poänglösa. Inte som i att de inte gjort mycket för den musikaliska utvecklingen. Det har de säkert -- folk bedyrar detta. Till exempel sägs det att Helter Skelter ska vara urfadern till all heavy metal. Men för mig, här och nu, är The Beatles ett band som lämnar mig totalt oberörd. Jag står ut med deras musik, men den åker in genom det ena örat och ut genom det andra utan att påverka mina hjärnvågor. Relativ tystnad eller The Beatles är liksom sak samma för mig.
På 90-talet hade det här inte varit något problem. Då hade jag recenserat <em>The Beatles: Rock Band</em> ändå, inlett texten med "Jag ska villigt erkänna att" och sedan satt ett på tok för lågt betyg för att jag inte fattade grejen. Det funkade så på den tiden. Idag är jag glad att Sam Sundberg tar den recensionen i Svenska Dagbladet (publiceras på fredag) så jag slipper skylta med min okunnighet. Men det jag <em>kan</em> säga något om är hur det känns att spela spelet -- utifrån min vinkel som flitig musikbandsgamer.
Först och främst: stackars jävla Ringo. Hur stod han ut? Han kämpar glatt på i skithög takt i de flesta låtar, men någon har ju nedmixat trummorna å det grövsta. När jag trummar i <em>The Beatles: Rock Band</em> är originaltrummorna så anonyma att de blir nästan omöjliga att följa. Jag som alltid brukar njuta av trummorna blir bara arg och frustrerad och konstaterar att The Beatles uppenbarligen aldrig fattade vad trumpinnar är till för. Så här menlöst har instrumentet inte känts sedan Lars Ulrich bytte ut Black Album-pukorna till leksakssoundet på St Anger.
På gitarr är det lite bättre -- om man anser att det är humor att spela samma tre tvåfingersackord tre minuter i sträck. På expert-svårighetsgraden kommer det in ett och annat klurigt power chord, men generellt känns det ganska mycket som att spela I Love Rock and Roll högst upp i låtlistan i första <em>Guitar Hero</em> igen.
Det är på sång som spelet lever upp. Många människor gillar att glatt tralla bagateller som I Want to Hold Your Hand, Can't Buy me Love och Ticket to Ride. Och när människor är glada blir jag glad. Det smittar av sig. Som ett slags utökat <em>Singstar</em> med Beatlestema är nog det klokaste sättet att tänka på det här spelet. Bara jag slipper sitta bakom trummorna.
Något ska väl sägas om produktionen också. Den är helt makalös. Har man något som helst förhållande till The Beatles måste det här spelet vara rena drömmen. Här blandas originalupptagningar med gamla foton, trivia, kärleksfullt uppbyggda mellansekvenser och ett karriärläge där man får följa bandet i kronologisk ordning genom några av deras mest klassiska spelningar. Under låtarna skriker publiken så där Beatlesupphetsat (och "overdrive" har bytt namn till "Beatlemania") -- man får till och med se 60-talsflickor i stora glasögon som hoppar upp och ned, skriker, pekar och tar sig för kinderna. Har man sett någon tv-upptagning med bandet känns allt igen. Det är äkta.
På samma sätt som <em>Guitar Hero: Metallica</em> är den ultimata spelbara hyllningen av det bandet är <em>The Beatles: Rock Band </em>den ultimata spelbara hyllningen av The Beatles. Det är nästan så jag önskar att jag brydde mig.
Vincere vel mori.
Jag har aldrig lyssnat aktivt på Beatles. Men det är för mig obegripligt att ett mänskligt öra kan undgå att uppfatta deras storhet. Fast dina har kanske skadats av all fjompig nästan-metal.
(Jag brukar ju annars vara den som FÖRSVARAR metal mot alla ignoranta tråkmånsar som tror att det bara är amatörmässigt oväsen. Om ni undrar varför jag hatar att diskutera musik.)
LOL. Vadå nästan-metal? Menar du att jag inte lyssnar på tillräckligt hård metal? Eller att mellanhård metal skulle vara en oberättigad musikform? Att pop alltid är finare?
Men om Beatles nu är så stora -- varför lyssnar du inte aktivt på dem? Är Beatles storhet den objektiva sanningen?
Personligen så går jag inte igång på ett gäng mysiga killar som sjunger att de vill hålla sin flicka i handen. Var är energin, liksom? Och eftersom alla verkar gilla Beatles måste jag utgå från att de lyckats göra så menlös musik att den inte förargar någon. Inte ens mig.
Vincere vel mori.
Det menar jag. Men det är en annan diskussion. Jag blir lätt provocerad av sånt.
De faller mig inte i smaken. Det är inte en typ av musik jag behöver i mitt liv. Men jag tycker att de är fantastiska ändå. John & Yoko var för övrigt också det. Och inte vanligt fantastiska, utan HOLY SHIT HUR KAN SAMMA MÄNNISKOR HA ÅSTADKOMMIT ALLT DET HÄR!!!!!-fantastiska.
Jag är egentligen inte rätt man att försvara Beatles. Men att kritisera deras tidiga texter tycker jag är väl hårt, man får ju sätta in dem i rätt historisk kontext. Därmed inte sagt att jag tilltalas av nämnda texter idag.
Jag hatar som sagt att diskutera musik. Slutar alltid med att jag ger mig på något slags "jag är faktiskt musiker"-jargong (vilket jag inte är) eftersom det känns så lönlöst att analysera sånt här utan att gå in på specifika ackordföljder och harmonier. Men det är just där Beatles briljerar i mina ögon, i själva grunden för all musik, bortom dist och produktion och töntiga texter.
1) Töntigt att påstå att jag inte lyssnar på tillräckligt hård musik när vi a) aldrig diskuterat det egentligen, så du kan omöjligen veta detta och b) nu ska jag berätta! Metallica är den lättaste hårdrock jag lyssnar på. Skalan slutar väl vid black metal (typ Dimmu Borgir) och doom metal (okej, inte så mycket doom, men gamla Candlemass var ju fina) och gammal dödsmetall (gammal Entombed, Dark Tranquillity, In Flames och sånt) och progressiv metall av typen Mastodon. Vet inte vad som är avsevärt hårdare än det där. Men som du säger: det är en annan fråga. Tim Schafer skulle i alla fall ge mig godkänt som metallskalle, baserat på Brutal Legend-soundtracket och mitt gillande av detta!!!
2) Hela min inställning till Beatles är ju att jag omöjligen kan uppskatta dem per automatik bara för att de råkade vara pionjärer då och folk tjatar om hur viktiga de fortfarande är. Det angår mig inte idag, eftersom de inte talar till mig.
3) Jag hatar det också.
Vincere vel mori.
LOL. Vad vet du om mina musikaliska preferenser annat än att jag inte älskar Beatles?
Ingenting, du har rätt. Jag baserade mitt påhopp på det här blogginlägget, enbart.
Men när du antyder att jag lyssnar på Beatles därför att jag är en bakåtsträvande kalenderbitare så blir jag frustrerad. Ditt påstående att storheten i Beatles enbart ligger i att de varit historiskt viktiga uppfattar jag som rätt arrogant.
Mitt pophjärta SMÄLTER varje gång jag hör Something, While My Guitar Gently Weeps eller Here Comes the Sun (George Harrison x 3). Beatles 13 studioalbum utgör ett orubbligt fundament i mitt musikintresse. Något jag alltid kan återkomma till efter utflykter i techno, indiepop eller chipmusik. Jag vet inget annat band som spottat ur sig samma mängd helt briljanta låtar, helt enkelt.
Jag antar att du hör nåt helt annat än jag när du lyssnar på dem. Ljummen radioskvalspop, typ. Jag tycker du har smärtsamt fel i det. Men det går inte att diskutera smakfrågor på den nivån. Vilket frustrerar mig.
Nåväl. Inse att du bara inte fattar grejen. Gud vet att jag inte fattar grejen med nån dödsmetall. Men det handlar inte om att du lever mer i nuet eller är mer lyhörd för "nästa stora grej".
Jag vet inte så mycket om Beatles historia.
Jag har bara hört att de är "viktiga". Sen var det nån som blev skjuten också.
Kunde inte bry mig mindre heller, då deras musik talar för sig själv. Den är ju faen fantastisk, och Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band är enligt mig en av de bästa plattorna som gjorts.
Och dessutom har de många bra texter på senare plattor
Metal kan jag väl också lyssna på. Problemet är ju bara att det ofta känns så jävla... löjligt. Och jag inser ju att man måste vara oerhört jävla skillad på gitarr för att spela det vissa av dem gör. Men det betyder ju inte att det låter bra heller. Kvarts-minuter-långa onanistsolon som bara låter som irriterande ljudeffekter som ska föreställa nåt bi i nån Kalle Anka-film är inte riktigt min grej helt enkelt. Så det finns få metalband som jag genuint tycker är bra. Men det finns ju några iallafall.
Men det är jag det.