Kärleksfulla stölder i Shadow Complex
Metroid + Castlevania + Uncharted + Metal Gear Solid + James Bond = bra soppa.
<em>Shadow Complex</em> är ett ogenerat plagiat av lite av varje.
Huvudpersonen Jason Fleming ser ut som Nathan Drake i<em> Uncharted</em>, pratar som Nathan Drake och stoppar in tröjan lite sådär nonchalant halvdant innanför byxorna som Nathan Drake. Han springer och hoppar genom militärbaser och möter gigantiska robotar på två ben som är influgna från <em>Metal Gear Solid</em>. Då och då hittar han uppgraderingar till sin högteknologiska dräkt som gör att han kan hoppa högre, springa snabbare, hänga i änterhake och skjuta missiler. Samus Aran ringde och ville ha tillbaka sina prylar.
Storyn är inte viktig. Man spelar <em>Shadow Complex</em> uteslutande för dess underhållande spelmekanik. Men det rör sig alltså om en superskurk av Bondfilmsmagnitud som vill starta inbördeskrig i USA. Handlingen utspelar sig samtidigt som den i Orson Scott Cards bok Empire och tjänar som mellanakt till den kommande romanen Hidden Empire.
Nu spelar det ingen roll att <em>Shadow Complex</em> knappt erbjuder några egna idéer. Epic tillsammans med Chair Entertainment har lyckats gegga ihop alla snodda idéer till någonting som på sätt och vis faktiskt är ännu bättre än <em>Super Metroid</em>. Knappast stilmässigt, och förstås inte musikaliskt. Men där <em>Shadow Complex</em> tar poäng är i dess koncentrerade form.
[fleft]<img src="http://trydling.wordpress.com/files/2009/08/shadowcomplex_scr..." width=300>[/fleft]Det erbjuder allt som är bra med <em>Metroid</em>-serien -- action, äventyr, utforskning och det jag kallar positiv backtracking -- i ett mer hanterbart format. Det är kortare, enklare att hitta rätt väg till nästa checkpoint och snabbare mellan de livsviktiga och spännande uppgraderingarna. Det blir som att spela ett <em>Metroid</em> i fast forward och utan att irra omkring i två timmar när man backtrackat fel. För någon som för länge sedan slutade tro att antalet speltimmar är ett mått på kvalitet så är den komprimerade approachen helt rätt.
Det är svårt att slita sig från <em>Shadow Complex</em>. Det är så kort mellan kickarna att hjärnan befinner sig i ett konstant belöningsrus. Nya prylar, nya fiender, nya hemliga rum och nya maskiner att operera står att finna i vart och vartannat rum. Och efter att man klarat kampanjen finns det mängder av utmanande träningsuppdrag att mäta sina färdigheter i. Ett upplägg som man förstås snott från <em>Metal Gear Solid</em>.
Som Live Arcade-titel betraktad bjuder <em>Shadow Complex</em> på chockerande stort spelvärde och är det enda spelet som kunnat slita mig från rekordhetsen i <em>Trials HD</em> den här sommaren. För 1 200 Microsoftpoäng lyckas utvecklarna till och med få prislappen att se ut som en stöld.
Vincere vel mori.
