Super Play II - Ur en aspirants perspektiv
Snart slutar världens vackraste saga. Inget varar för evigt, men vissa saker hoppas man överleva. Super Play's fall hade jag helst sluppit undan. Men nu är det här och alla kort ska upp på bordet.
Ur en aspirants perspektiv
<a href="#delett">Den var till mig</a>
<a href="#deltva">Papper väger tyngst</a>
<a href="#deltre">Papper är tungt</a>
<a name="delett"></a>Den var till mig
Super Play har funnits med mig lika länge som spel har varit en betydande del av min vardag. Jag gick i gymnasiet och valde programmeringskurser så att jag en dag skulle kunna bygga ett spel som blev hyllat av tidningen. Med Gränslöst i sin vagga såg jag ännu fler chanser att faktiskt dyka upp där. Men saker kom i vägen. Jag insåg tidigare än mina kamrater vad en programmerares jobb är. Det blev aldrig det där fantastiska spelet. Inte ens en liten prototyp. Men drömmen levde. Så länge att jag t.o.m. gick på högskola för att förverkliga den. Där fann jag nya vänner och vägar att gå och det där tankefröt gjorde sig påminnt.
Jag började skriva. Först en blogg som inte handlade om någonting. Den lever fortfarande. Den har 1 läsare de dagar jag går in och kollar till den, annars inga. Mev jag skrev p.g.a. kärlek till språket. Jag experimenterade och utforskade nya delar av det. Till slut fick jag chansen att faktiskt skriva om spel. Det var till ett studentprojekt. Jag skrev många texter men fick bara publicera en. Allt jag skrev blev uppskattat av de som fick chansen att läsa det. Jag blev glad. Jag visste vad jag skulle göra. Efter förra höstens Australienresa landade jag på svensk mark och befann mig snabbt i klorna på SuperPlay.se. Jag började skriva i ett enda syfte.
Jag skulle ha ett jobb på tidningen.
<a name="deltva"></a>Papper väger tyngst
På en spelning min syster hade tog jag med mig ett block och bestämde mig för att övertyga med penna som enda vapen. Jag skrev utan att tänka, men inte utan att formulera allt på ett sätt som skulle övertyga. Jag fick på ett magiskt vis tag i kuvert och klistermärken och den 28 Maj i år skickade jag in mina första två sidor till Super Play.
Chocken blev enorm när jag fick svar från Joakim Bennet. Han hade läst mitt brev och jag var tillbaka i barndrömmens land. Meddelandet var inte längre än att jag vågar citera det här.
Tack för din ansökan, alltid trevlig med analoga brev!
Kolla in slutet av något nummer av Super PLAY. Där har vi nästa alltid en liten ruta som säger hur du ska gå tillväga för att söka jobb hos oss. CV är vi faktiskt inte så intresserade av, vi vill veta hur du skriver. Så följ instruktionerna där, så kanske vi får anledning att höras av framöver.
Inte mycket till "Ja tack vi behöver någon som inte visat prov på några som helst litterära kunskaper när kan du börja?" om jag får säga det själv. Men kontakt hade upprättats och det är det viktigaste man har när man ska söka jobb.
<a name="deltre"></a>Papper är tungt
För er som uppmärksammat den lilla ruta som nämnts så vet ni vad som gäller. En provrecension på 3,000 tecken tillsammans med en presentation av dig själv. Jag började skriva om alla möjliga konstiga spel på vidriga sätt som inte kändes ärliga. Jag fastnade i den fälla som Super Play troligtvis var i pre-2005. Sen sket jag i allt vad mallar hette och skrev som jag ville om vad jag ville. Det blev om världens bästa spel.
Följden blev att jag inte fick något svar. Alls. Sedan Maj i år har det varit tyst. Jag har skickat två recensioner till. Utan att något har kommit ur den byggnad i vilken redaktion huserar. Så under tiden har jag befunnit mig här och gjort vad jag kunnat för att skaffa mig uppmärksamhet. Med varierande resultat har jag skaffat mig fler kontakter och fått beröm från håll jag inte trodde var möjligt.
Mina texter har lästs av folk som inte ens är från forumet. De har hittat mig ändå. Många kommentarer har varit uppskattade gång på gång på gång. Senast förra veckan (Onsdag 19 Augusti) fick jag ett privatmeddelande av en person som gav mig en av de bästa komplimangerna jag fått. Du vet förhoppningsvis vem du är. Tack! Och ni andra också. Ni som kommenterat, ni som läst, ni som inte hållt med alls. Tack för att ni sagt till mig att jag kan skriva, direkt eller indirekt. Tack för att ni förstått när jag själv inte är säker på vad det är jag vill säga.
Nu när det nu inte längre finns en chans att komma dit man föreställt sig, vad gör man då? Super Play kommer att gå i graven och mina framtida planer med den.
- Ät mig levande.
