Super Play I - Ur en läsares perspektiv
Det här inlägget är det längsta jag skrivit. Det är varning på längden och varning på innehållet. Men om TVspel har lärt mig någonting bra så är det att världar inte slutar gnyende. Eliot hade fel. Det smäller högt.
Ur en läsares perspektiv
<a href="#delett">Början på slutet</a>
<a href="#deltva">Texten får ett ansikte</a>
<a href="#deltre">Metamorfos</a>
<a name="delett"></a>Början på slutet
Den var en kompis som hade Dem. Tidningarna. Han tog alltid med sig en på bussen och vid slutet av månaden var den söndertrasad lagom mycket för en ny tidning att åka på samma behandling. Jag minns inte mycket, men jag kommer ihåg att jag gillade att få en överdos av spel utan att behöva lägga ut pengar därefter. Det första numret jag själv införskaffade var numret där Gamecube hette Starcube då tidningen gick i tryck. Det var tur att man inte hade tillgång till Internet på den tiden så att man inte såg att ett fel hade smygit sig in.
Det var för att jag blivit biten av Final Fantasy. Självklart under VII-tiden. Den gulliga, sorgliga och förrenderade Vivi talade till mig från tidningsomslaget och jag kunde inte motstå. Augusti 2000 markerade starten på något bra. Jag höjde tidningen till skyarna från start. Den hade rätt. Den ledsagade mig genom den djungel av spel som fanns att tillgå. Jag följde blint siffrorna i recensionerna och handlade spel därefter. En 14-åring med för lite pengar hade inte spelrum för att chansa på en Åtta eller Sjua.
Så började prenumerationen. Jag sa upp min andra tidning som för tillfället var Kalle Anka & Co och försvann i spelens då magiska värld. Playstation 2 vs Gamecube vs Xbox-numret var det första som anlände med posten. Och inte ett nummer har jag missat sedan dess.
<a name="deltva"></a>Texten får ett ansikte
Redaktionsmedlemmarna från den tiden hyllades i tystnad. Det tog lång tid innan jag tog mod till mig och skickade in ett brev till spalten som då utgjorde länk mellan läsare och redaktion. Det var bara för att ställa några frågor om ett spel med rymdtema, inget allvarligare. Recensenterna och de som skrev krönikör var bra. De använde ord på ett sätt som jag inte tidigare märkt. Jag tror i ärlighetens namn att jag fattade tycke för det svenska språket någonstans här. Idag innebär det att jag följer Fredrik Lindström's programserier, har klistermärken från en språkbevarande sida och frossar i böcker när tillfälle ges.
Efter ett tag började jag känna igen de som skrev. Jag kunde många gånger förstå vem som hade formulerat något innan jag tittat på signaturen. Jag tog till mig stilen och härmade friskt när jag skrev uppsatser på högstadie- och gymnasienivå. Ämnet lämnade jag orört, men sättet att framföra ett budskap på försökte jag efterlikna. Den var för mig unik och bestod såvitt jag förstod av sanning och inget annat. När jag stötte ihop med en ny tidning blev jag förskräckt.
Det jag ansåg som vasst och vaket skriveri var snarare opersonligt och stelt. Det fanns i dussintal på andra platser och jag började kritisera tidningen, även det i tystnad. Det var i slutet av 2004 som det slog över helt för mig. Jag började tänka själv. Jag hade lyckats fuska till mig pengar via sommarjobb och generösa släktingar och kunde nu skaffa mig egna uppfattningar om vad som sades. Egna referenser och erfarenheter gjorde att jag kunde jämföra själv. Min bild av världen var inte samma som Super Play's längre. Här började ett frö gro. Ett sånt där tankefrö som bara finns på film. Ackompanjerat av långsamma stråkar och närbilder på ansikten med vida ögon. Ett sånt där frö som inte förklaras förrän senare.
<a name="deltre"></a>Metamorfos
Utanför min informationsradar pågick det tråkigheter. Jag visste inte om dem när de pågick. Jag såg effekterna av dem utan att undra vad som låg bakom. Jag kan och vill därför inte spekulera i varför det blev som det blev. Men resultatet känner alla till. Tommy Rydling fick skriva den första ledaren på det nya året 2005. Jonas Högberg fick inte sitt namn publicerat tillsammans med Mats Nylund och - vad jag bara kan gissa mig till - Johan Martinsson. Istället representerades de av en blå, en gul och en rosa ruta. Stackars människor.
Desto mindre synd var det om mig. Super Play återfick inte bara gnistan igen. Den började, om man fortsätter med metaforen, brinna utav helvete. Jag kunde återigen ta till mig tidningen utan att må dåligt. Det var inte en kollektiv tanke och ett stelt synsätt som skickades till mig en gång i månaden. Det var lika många åsikter som redaktionsmedlemmar och man fick alltid minst en överraskning i tidningen. En smärre käftsmäll för att man trodde sig veta var tidningen stod åsiktsmässigt.
Det var tider det.
- Ät mig levande.
