Vad hände med iddqd?
Jag har försökt formulera något mer personligt och tillbakablickande än det jag skrev på blogemup.se, men det är svårt. Tungt. Även om man som frilansare härdats till att ta motgångar och nederlag som en anledning att jobba ännu hårdare så finns det förluster som stannar kvar. Att Super Play försvinner är en sådan förlust. Trots att jag aldrig varit en del av redaktionen, trots att jag bor så långt från kontoret och trots att jag inte skrivit för tidningen så länge så känns det som att en del av mej själv helt plötsligt saknas. Och det är ett hål som kommer att bli svårt att fylla.
Det var tre och ett halvt år sedan jag fick ett mail från Tommy där han frågade om jag ville skriva för Super Play. Precis där och då befann jag och min fru oss i en svår graviditet och min journalistutbildning var snart slut. Jag försökte ställa in mig på att möta mitt nyfödda barn som arbetslös. Utan någon annan plan än att skriva om spel utan att få betalt för det - bara för att jag älskade det så mycket. Samtidigt som mitt Super Play-frilansande startade fick jag också in foten i dagstidningssvängen, men det var mailet från Tommy som på riktigt markerade vändningen. Jag minns inte riktigt vad Tommy skrev, och jag minns bara att jag svarade bland annat med ett felstavat "grejer" (jag skrev greker) - men det gjorde tydligen inget. Och tur var väl det.
Jag vill passa på att tacka alla som gjort Super Play till vad den är och vad den varit. Jag vill tacka Tommy som headhuntade mej precis när jag behövde det som mest. Jag vill tacka Jocke för att jag så till slut fick åka till E3. Jag vill tacka Alfred för allt. Mats för ett par trevliga luncher. Anna för den brutala - men aldrig otrevliga - ärligheten. Jonas och Johan för lan-kvällarna på redaktionen. Carl-Johan och Jimmy för att vi hela tiden följt varandra åt, hjälpt och stöttat varandra. Resten av frilansstyrkan för att ni är så jävla bra. Alla ni som köpte tidningen, hängde på forumet och gav tidningen liv också utanför tidningshyllan.
Super Play var aldrig bara ännu en uppdragsgivare för en luttrad frilansjournalist. Super Play var en tidning jag lade ner stolthet, svett och en jävla massa hjärta i. Den här resan är över nu. Tack för att ni följde med.
