Henrys hatt har hyperstort hjärta
Det är på tiden att vi pratar om Henry Hatsworth in the Puzzling Adventure.
(Den här omslagsbilden användes inte till omslaget. EA har egna bilder att trycka.)
Varför?
Därför att det är årets DS-spel, åtminstone fram till att Scribblenauts släpps.
Henry Hatsworth är ett ganska unikt spel, och då pratar jag inte ens om det faktum att det kombinerar klassiskt Mario-plattformande med klassiskt Bejeweled-pusslande, nej, det är unikt eftersom det är en gammal gubbe i tweed som innehar huvudrollen. Visst, Snake tumlar ju också omkring med åderbråck i sitt senaste äventyr, men han är ju faktiskt inte så gammal - at heart - som hans degenererande kropp påstår. Henry Hatsworth är däremot en fullfjädrad gubbe av brittisk överklass-mått som uttrycker sitt godkännande med orden "Good Show" och dricker sitt te kliniskt fritt från socker och mjölk.
Han är torrare än Sahara-öknen på sommaren och just därför är han den kanske störste hjälte vi har.
Vad som gör spelet än mer intressant är skurken och här får ni akta er för SPOILERS! Det är nämligen inte alls den gemene estradören Leopold Charles Anthony Weasleby the Third som står i vägen för Hatsworth och dennes sök efter The Gentleman's Suit - utan den snorige, underårige uppfinnaren Cole. Cole som fram till slutstriden bistått Hatsworth med uppgraderingar och hjälpmedel, avslöjar sig först när åldermannen lyckas besegra Weasleby och upptäcker att hans fiende är en robot. Den finnige tonåringen har känt sig åsidosatt från första ögonblick och ämnar visa vuxenvärlden vad han går för. I vilket annat spel som helst hade rollerna varit ombytta - och Cole hade varit hjälten.
Men Cole får inte sin gloria. Istället blir han satt på plats av någon vars främsta vapen är - erfarenhet.
Det är en lysande pik mot en av de största schabloner spelindustrin fortsätter att föda och göda: att allt som egentligen betyder något är bångstyrig, benhård vilja.
Henry Hatsworth vet bättre. Han har sett världen. Han vet vad som är viktigt här i livet.
Och om du fortfarande undrar över svaret - spela hans spel och upplys dig själv.
Kul att herr Högberg har satt tänderna i detta emminenta spel! Jag charmades totalt av detta spel, och lyckades ta mig igenom det trots den infernaliska svårighetsgraden.
Hur upplever du svårighetsgraden förresten? För att vara ett så pass sockersöt spel på ytan, så är det ju inte många som förväntar sig en svårighetsgrad i samma kaliber som gamla Castlevania spel eller för den delen Mega Man. Och man får ju suga på "trial and error"-uttrycket ganska mycket.
Upon a soapbox of nerdom.
Jag älskar ju sådan här svårighet. Jag har inget som helst problem med konceptet "trial and error", tvärtom ser jag gärna mer sådant i tv-spel, så länge de momenten inte handlar om QTE:s och att det finns gott om checkpoints. Och det finns det ju i Hatsworth, men spelet lyckas ändå vara bita-sig-hårt-i-fingret-svårt. Speciellt näst sista världen tyckte jag var klurig, dog säkert tio gånger eller mer på en bana där. Men man är ju härdad!
Kittens are for real!
Ja! Lätt årets bästa DS-spel! Scribblenauts har inte ett skit på Henry! Utropstecken!