Inverkan över gränser

Medlem
Inverkan över gränser

Det slog mig lätt när jag spelade Prince of Persia tidigare i år. Det är även en gnagande känsla jag får av Heavy Rain. Vid provspelandet av Batman Arkham Asylum kan jag inte blunda längre:

Dance Dance revolution är det mest inflytelserika spelet i den här generationen spel.

Spel består av tre moment: Läsa. Tolka. Göra. Mario är en knubbig liten man (spelaren läser skärmen) som ska ta sig förbi hinder (spelaren tolkar det den läst) med hjälp av styrning från en eller flera kontroller (spelaren gör). Ett hinder besegras med en knapp, en fiende med en annan osv. Tolkningen från det man läst tar tid, och i många fall övning, innan den fungerar som den ska (se trettonåringar).

Beatmania-spelen tar ned tolkningsfasen till ett minimum. En ruta på skärmen som är röd innebär att spelaren ska trycka på den röda knappen/ställa sig på den röda rutan/ta det röda låtsas-ackordet. Det krävs inga djupare studier för att räkna ut hur spelet i fråga ska genomspelas. Att låtsasfigurer dansar eller spelar bakom pilarna och mönstren på skärmen är det inte många som bryr sig om eller har tid att reflektera över.

Så hur har Beatmania-spelen influerat de spel vi ser idag då?

Strids-systemen i nyare spel blir väldigt ofta förenklade. De blir tilldelade en knapp för attack, som sedan ger olika utfall beroende av situationen på skärmen. Man ser en fiende, tolkar "fara" och trycker på rätt knapp. Efter ett tag slutar man tolka faran p.g.a. avsaknade alternativa sätt att bli av med den. I de fall då man får flera knappar att använda blir dessa övertydligt representerade av färger och matchande mönster. I just Prince of Persia tas även plattformandet ner på dagisnivå även om det kanske ser häftigt ut i videor. Granskar man det noga så finner man ett rytmspel rakt av när man färdas över väggar och tak.

När fienden lyser svart och Elika's händer lyser vitt, då ska man nyttja hennes attacker. Svårt att räkna ut en gång. Inte trettio.

Om man stöter på en ring på en vägg ska man trycka på grepp-knappen. Är det däremot ett stycke vägg som ska springas på är det hoppknappen som gör mest nytta. För de magiska plattorna som är snudd på omöjliga att missa är det den magiska knappen som gäller. Tre sorters objekt med varsin tillhörande knapp och svårigheten är som bortspolad efter fem minuter.

Ovanstående exempel liknar dock bara dans-spelen. De är inte dansspelen. Nej, för de måste man gräva djupare och kanske snegla lite på andra spel. När spelet tycker så synd om dig att det inte kan hålla sig längre utan bara måste hjälpa dig. Då dyker den upp. Ledtråden. Den magiska knapptryckningen som för dig vidare. "Har du prövat att trycka på X?" frågar spelet dig. Ett bra spel tar hänsyn till om du faktiskt klarat dig dåligt. Ett dåligt spel ger dig ledtrådar innan du bett om dem. Gärna i form av Lektioner.

Batman: Arkham Asylum är inte ensam utövare av detta, men färskt i minnet och får därför agera syndabock. I demot* får man hjälp väldigt ofta, väldigt tidigt. Spelaren ges ingen chans att tänka själv. Intrsuktionerna om hur man svingar sig mellan plattformar ges varje gång, inte bara första. Även de olika attackerna och rörelserna från den position man befinner sig i skyltas det med. Hela tiden. Den sektion som ska upplevas som spännande och smygig med beväpnade vakter blir istället en guidad tur med enstaka knapptryckningar som sällskap.

Vilket leder mig till den avslutande och värsta sortens interaktivitet. Reaktionsknapptryckningarna. För de har invaderat spelen med en överdrivet rasande fart. I en tid där datorer kan åstadkomma saker som liknar konst och närmar sig fotorealism väljer utvecklare att plumpt trycka ner upplevelserna i halsen på oss med banala övertydligheter. Var tog känslan av illusion och immersion vägen? Varför ges jag som deltagare inte en chans att tolka och påverka det verk jag lägger tid på? Vad skulle hända om alla uttrycksformer tog den här banan?

Dance Dance Revolution är det mest inflytelserika spelet på senare tid och jag är inte säker på att jag gillar det. Jag vill inte bli dragen genom en konsthall. Jag vill tänka en extra sekund när jag ser på film. Jag vill ha musik med syfte. Vad jag inte vill är att dansa efter någons pipa.

****

Fotnot: Det finns givetvis spel som går i motsatt riktning också.

* - Jag är medveten om möjligheten att demot kan skilja sig från den fördiga produkten. Men ärligt talat. När såg någon det senast?

#blogg


signatur

- Ät mig levande.

Medlem
Inverkan över gränser

Dead Space skulle ju absoluuuut inte bryta ilusionen men ändå poppade det upp att man skulle dunka ned X när de där små rymdisarna var på en.


signatur

8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan. Och du som ville bli något.

Medlem

"Press X not to shit your pants" antar jag?


signatur

- Ät mig levande.

1
Skriv svar