Topp 5 - Saker att gilla i Inglourious Basterds

Tjipp på er, alla vackra och fula människor, oavsett storlek, färg och livsåskådning. Tjipp indeed. Jag var på förhandsvisning för två veckor sedan, såg Tarantinos nya - och såg Tarantino, för den delen också (han är ganska tjock numera). Det var en riktig kickassrulle han bjussade på och jag har lekt med tanken att skriva en recension. Men varför inte en topp 5 istället?

Just det. Varför inte.

Topp 5 - Saker att gilla i Inglourious Basterds

5. Carnegie Hall

Repliken "How do you get to Carnegie Hall? Practice." fick mig att rycka till i biostolen. Tarantino drar sig ju inte för att påpeka sina influenser i sina filmer och ofta kan man se dem från andra sidan jordklotet. Det förhindrar ju dock inte att det hela blir ganska bra i slutändan ändå. Att karln har en vurm för aparta filmgenrer som blaxploationsfilm, spaghettivästerns och Shaw Brothers-rullar känner ju nästan var man till. Så när jag hörde den här repliken tänkte jag inte alls på att det är ett ganska vedertaget uttryck i USA, eller mer exakt, en vandringssägen (någon ska ha frågat om vägen till Carnegie Hall och fått svaret "Practice"). Nej, jag tänkte omedelbart på en låt av Sparks, världens bästa band och blev alldeles varm om hjärtat:

Taskig ljudkvalité, men man får en ganska god inblick i vad Sparks är för killar.

4. Hommage till Sergio Leone

Inledningen till Inglourious Basterds är grym. Man sitter som på nålar och kan knappt andas så spännande är det. Mycket på grund av Tarantinos osvikliga känsla för dialog och hur han igenom den sätter stämningar. Men även på grund av att hela scenen minner starkt av en scen från The Good, The Bad and The Ugly. Här märks inte minst långa, smäktande bilder på skäggiga, svettiga karlar, känslan av ovisshet, mötet med en överlägsen motståndare, en duell som utövas mellan ord, i luften runt omkring. Tarantinos version är dock snäppet bättre, mycket tack vare en stark närvaro från nummer ett på den här listan.

3. Lite av allt

Ja, jäklar. Den här filmen har verkligen lite av allt. Drama, humor, äventyr, skräck, spänning, kärlek och gore och allt däremellan. Det är en explosion av smaker. Det är, och det här tror jag att Tarantino själv skulle bli mycket glad över, samma osentimentala hållning till genrer som Asiens bästa filmare svär vid, och på så sätt är det en betydligt mer övertygande hyllning till Hong Kong-filmen än Kill Bill-filmerna någonsin var.

2. Verklighetsflykten

Inglourious Basterds utspelas i slutet på andra världskriget, här och var på olika ställen i Tyskland och Frankrike. Men det här är ingen krigsfilm, hur mycket den än vill låtsas om det. Karaktärerna är otroliga, scenerierna uppfriskande exotiska, blodet splattrigt och överdrivet. Folk dör med stil här. Till och med när de får ett baseballträ i huvudet. Det kommer inte heller som någon överraskning att Tarantino tar sig vissa friheter med den historiska korrektheten. Det jag framförallt älskar är stilgreppen som används. Vissa scener dras ut på komiskt manér, andra chockmatas man med i bitesize. Det finns en scen på en pub som är något av det bästa jag sett på flera år, där Tarantino lyckas kombinera dialog, blickar, kameraklippningar och musik på ett närmast tornadoliknande sätt. Utanför puben, eller ännu hellre, utanför bordet det hela utspelas kring, finns ögat och lugnet, men runtomkring vrålar paniken, kaoset och terrorn.

1. Christoph Waltz

Åh. Åh! Christoph Waltz. Vilken karl. Vilken karl! Mannen roffade åt sig Cannes-festivalens pris för bästa manliga skådespelare tidigare i år och man förstår varför ungefär fyra minuter in i filmen. Det är då han gör sin entré för första gången och man kan inte göra annat än att kasta sig i hans famn. Fullkomligt mästerligt väver han människor kring sitt lillfinger, snurrar upp lögner och tillintetgör annars stolta män. Samtidigt som han gottar sig åt sin egen suveränitet på ett närmast barnsligt vis. Waltz fnissiga, hämningslösa porträtt av SS-översten Hans Landa minner av både Hannibal Lecter och Dr. Evil från Austin Powers-filmerna. Fast egentligen är det en orättvis jämförelse. Landa är en helt egen konstruktion. Det är en filmskurk lika omedelbart klassisk - nej, ikonisk - som Darth Vader, Keyser Soze och Hans Grüber.

Idolbild att klippa ut och klistra upp på väggen.

Minus: Trailern

Inget ont om den första teaser-trailern - den är faktiskt awesome! I stort har man bara snott en scen rakt av från filmen och det är inte heller någon särskilt viktig scen, men samtidigt blir man väldigt sugen på att veta mer. Till skillnad från den "riktiga" trailern som går på biografer just nu. Den säger alldeles för mycket. Den spoilar nästan hela filmen, faktiskt. Ganska värdelöst. Så går du på bio och får se Quentins namnteckning - håll för öronen och blunda. Det är du skyldig dig själv.

Godkänd trailer. Se med gott samvete!

#blogg