Duke Nukem 3D - varför?
Följer du min blogg så vet du att jag i min kamp mot backlogen har fastnat en aning på #Duke Nukem 3D. Inte pga att det är svårt på något sätt utan för att jag har svårt att motivera mig till att spela det. Jag kan spela det så att jag klara en bana, men sen så tryter motivationen totalt och jag vill bara göra något annat. Därför började jag igår att spela #F.E.A.R. 2: Project Origin på Playstation 3 och det är verkligen som natt och dag.
"Duh!!" säger du kanske då, det skiljer ju ändå 13 år mellan spelen, men för mig är det inte grafiken som är problemet utan upplägget. Jag har inget som helst problem att spela äldre FPS som #System Shock (1994), #Unreal (1998), etc där grafiken inte är något att hänga i julgranen. Skillnaden med dem är emellertid att det känns som att det finns någon mål med det hela, det finns en handling helt enkelt. Nu kan man knappast beskylla #Unreal och andre äldre FPS för att ha en väl utvecklad story men jämfört med #Duke Nukem 3D så är de litterära mästerverk.
Nja det där var kanske lite överdrivet taskigt, men jag har faktiskt inte någon aning om vad jag egentligen gör i Dukes äventyr. Jag tar mig igenom bana efter bana och slår på en stor self destruct-knapp (vilket i sig känns lagom motiverande) utan någon tanke på varför jag gör det. Och det är just där som mitt största problem med spelet finns. Jag har inga krav på att handlingen i ett FPS ska vara lika genomarbetad som den i ett rollspel, men det får gärna vara bättre än ett plattformspel där du letar efter en prinsessa i slott efter slott.
Men men, jag kämpar vidare och när jag nu kan växla med #F.E.A.R. 2: Project Origin så ska det nog gå vägen ändå och vem vet kanske kommer jag finna någon mening med det hela när jag klarat av den andra "världen". Ska nog ta och klara dagens bana nu på direkten - tjipp!!
Designen och spelmekaniken må ha varit medioker men attityden var knivskarp. Duke Nukem 3D var kaxigt, våldsamt och vulgärt och jag tror det var det som gjorde spelet spännande när det släpptes. Nu för tiden skulle jag tro att det mest lever på nostalgiångorna (vapnena håller dock fortfarande hög klass). Var man inte intresserad av det när det begav sig så är det nog svårt att finna nöje i det nu.
Förmodligen... brukar dock inte ha några problem att spela igenom äldre spel utan några som helst nostalgikänslor eftersom jag inte lirat dem tidigare... Castlevania Symphony of the Night var ju ett sånt... men men, vissa spel håller ju betydligt bättre än andra och för mig är väl helt enkelt Duke Nukem 3D ett av spelen som inte klarar av det alltför bra...
Har också börjat spela Duke först nu i modern tid och vuxen ålder. För mig räckte dock "damn, those alien bastards are gonna pay for shooting up my ride" som motivation i första banan, och på den linjen fortsätter det. Dom ska fan ha stryk, och one-liners behöver sägas -- en schysst B-actionupplevelse, helt enkelt.
Problemet med Duke, och andra gamla shooters, är irrandet fram och tillbaka över banorna. Jobbigt och förvirrande.
Aj, dina ögon!
Det är verkligen som natt och dag. F.E.A.R 2 har jag försökt spela ett par gånger, men motivationen störtdyker direkt. Det görs inga FPS nu för tiden, som är tillräckligt innovativa och intressanta att spela. Duke Nukem 3D håller förvånansvärt bra, men det är klart att det tar emot lite att spela igenom hela spelet.
Men jag kan förstå varför du inte orkar spela det. Du vet, det är mer än grafiken som ändrats genom åren. På samma sätt är det mer än bilden som blivit förbättrad i dagens filmer jämfört med 90-talets.
