Jag bustar ännu en Japanmyt

Inaktiv
Jag bustar ännu en Japanmyt

Japaner älskar att prata.

Det finns två sidor av det här myntet.

Den ena är att de, åtminstone i drucket tillstånd, är otroligt kontaktsökande och inget hellre gör än att åtminstone försöka prata engelska med vilt främmande västerlänningar. Kontrar man med lite turistjapanska svimmar de nästan av häpnad, håller man sig till engelska är de ändå helt överlyckliga (vilket de inte drar sig för att påminna en om). Att stränga ihop några simpla japanska ord är för övrigt som att sätta en sällsynt hård combo i Street Fighter IV, man förväntar sig nästan att ett "Achievement unlocked" ska poppa upp efter varje avslutad mening.

Den andra är att japanerna i sina officiella roller håller hela små automatiserade föredrag om man så bara köper en läsk på 7 Eleven. För det mesta är det bara att nicka, le och säga "arigatou gozaimasu" medan man artigt backar därifrån, men ibland kommer man inte undan så lätt. Det var i väntan på Storm G, Sega Joypolis roligaste attraktion, som vi utsattes för den allra värsta attacken hittills. Till att börja med är det ett sjukt dåligt sammanhang att bränna besökarnas värdefulla tid i. Det är faktiskt riktigt jävla respektlös. Kvällspasset ger en tre timmar att testa hur många attraktioner man vill, vilket är ganska grovt i underkant. Och felet är till stor del personalens. De är ohyggligt noga med att instruera en så att man förstår varenda detalj till punkt och pricka innan man spänner fast sig i en attraktion, och de kan absolut inte tänka sig att göra det medan någon annan åker. Istället sker det i oändligt långa svep mellan varje åktur, vilket förstås drar ut väntan till helt olidliga proportioner. Och värst är alltså Storm G. Dels måste man gå igenom huruvida man ska åka tillsammans, få sin skåpnyckel och låsa in sina saker (räknar man in allt prat tar det här typ 500 minuter). Sedan får man se en film där kontrollerna förklaras i 1,5 evighet. Sedan, när föregående tävlande är färdiga, får man ett fruktansvärt långt föredrag om jag har ingen aning om vad på japanska. Sedan får man vänta ett tag. Sedan kommer en ännu längre utläggning om något som är ännu svårare att förstå. Till slut får man sätta sig. Sedan får man en väldigt ingående beskrivning av hur säkerhetsbältet och skyddsbalken fungerar. Sedan får man se en film där kontrollerna förklaras i en massa fler minuter. Sedan får man spela. Ett par minuter senare får man hjälp att resa sig och gå iväg. Vid det laget har ungefär 50 dygn förflutit, och man börjar undra vad det egentligen är för fel på det här landet.

Nästa person som säger att japaner är blyga hoppas jag har en bra tandförsäkring.

Vanlig scen i Tokyo-natten: spontan konversation med en
mycket lycklig (och mycket knappt engelskspråkig) japan i
korridoren utanför vårt karaokerum. Att japaner skulle vara
tystlåtna är en myt som spricker så fort man landar på Narita.

#blogg

Jag bustar ännu en Japanmyt

Urk, det låter inte som my kind of country. Har aldrig haft någon större vurm för att high fiva främlingar framför läskautomaten.


signatur

Kittens are for real!

Inaktiv

Hoppas du mår okej, jordbävningar och allt.

Medlem

Låter ju nästan som USA, fast där hade dessa instruktioner varit tryckta på undersidan av maskinen där de i teorin går att läsa om man bryr sig, bara ifall någon skulle få för sig att stämma dem. Plus att personalen skulle ha haft lustiga hattar.

1
Skriv svar