Vapenlös i Spanien

Jag har börjat spela <em>Resident Evil 4</em>. Sent påkommet, jag vet, men jag var väl strängt upptagen med något annat när det släpptes.

Efter 15 spelade timmar kan jag bara konstatera att det är ett av de minst tråkiga spel jag någonsin upplevt. Hela tiden attackeras jag av spännande platser, nya vidriga fiender och köper på mig mäktig hårdvara att freda mig med.

Sällan har jag upplevt ett spel som ständigt känns så högintressant. Som hela tiden överöser mig med upptäckarlusta. Eller hetsiga actionmoment. Eller småfinurliga pussel. Ibland allt det där på en och samma gång. Det finns inga dalar. De där mellanbanorna som alla spel brukar ha -- den inspirationslösa biten någonstans i mitten där spelskaparna skitit ur sig actionspelskorridor 1A -- verkar inte finnas här. Och där erfarenheten sade mig att den <em>borde</em> ha varit fick jag istället ett oväntat karaktärsbyte -- som höll på att skrämma livet ur mig.

Från att ha spelat mästerskytten Leon hela tiden fann jag mig plötsligt vid spakarna bakom hjälplösa presidentdottern Ashley. Hon har inga vapen och hon kan inte slåss. Ändå skulle jag på något vis leda henne genom en serie rum och korridorer tillbaka till Leon. Nu är det knappast något unikt grepp att slänga in en bana där man plötsligt är obeväpnad och måste ta det försiktigt. Skillnaden är att utan vapen i <em>Resident Evil 4</em> blev det plågsamt tydligt att det jag egentligen spelat hela tiden var ett skräckspel. Den täta, tryckande stämningen hade funnits där hela tiden -- den hade bara överröstats av hagelskotten.

Sekvensen när jag styrde Ashley är enkel men ändå briljant. Paniken var nära när jag märkte att det fanns ett par zombieliknande gubbar som hasade omkring i korridorerna och som jag alltså skulle behöva överlista. Snart visade det sig att jag kunde krypa under bord och genom hål i väggarna som gubbarna var för tröga för att orka med. På så vis lyckades jag undvika att bli ihjälkramad (à la <em>Haunting Ground</em>, vilket jag på något vis antar är vad som skulle hända om de fick fatt i mig). Triumfens ögonblick kom när jag dessutom lärde mig kasta fotogenlampor på mina förföljare. Vid det laget hade jag hunnit bli helt skakig av rädsla och adrenalin. Det kändes som att jag skådat döden i vitögat och överlevt. Jag blev helt hög på känslan. Jag tror jag skrek något hädiskt till mina döda fiender genom teven.

Det var på många sätt en fantastisk spelsekvens. Främst för att jag och Ashley delade samma känslor av rädsla och triumf, samtidigt. Det fanns ingen vägg emellan oss. Ingen skillnad mellan den spelade karaktären och mina egna intryck. Jag och hon övervann skräcken och besegrade våra fiender i samma takt. Vi visste lika lite när vi gick in i situationen. Vi kände oss lika berusade av segern när vi lyckades slå tillbaka.

"Du skötte dig bra", berömmer Leon när hon och Ashley återförenas. Ja, det gjorde jag.

#blogg

Hehe, jo jag har också hört att fyran är bättre än femman. Så när alla sprang ut och köpte femman köpte jag fyran till Wii för typ 149 spänn. Bra deal!

Men Tommy: jo. Manuset är ju sådär. Fast det är en bit kvar till MGS-miffo-status. Har i och för sig inte knivbråkats med baskerkillen än. Skjuter insekter och sånt just nu.