En katastrofal helg - del 1
För en tid sedan dök det upp en tråd på forumet där förslag på katastroffilmer efterfrågades. Efter att ha läst detta tänkte jag att det kunde vara kul att sätta sig ner vid ett passande tillfälle och se några filmer i genren. Nu när det är semester och dessutom perfekt filmtittarväder (regn med andra ord) så bestämde jag mig för att slå slag i saken och således har jag spenderat en stor del av den gångna helgen med att studera mänsklighetens undergång i alla dess former. Nedan följer en redovisning av de tre första filmerna jag såg. Varning för eventuella SPOILERS utfärdas.
Flood
Den första filmen jag gav mig i kast med var brittiska Flood från 2007 med Robert Carlyle i huvudrollen. En kraftig storm orsakar en översvämning som dränker en liten stad i Skottland. Stormen rör sig sedan längs med kusten tills den slutligen hotar självaste London. Hotet manifesterar sig på så vis att floden Themsen riskerar att svämma över. Tyvärr är professor Leonard Morrison den ende som inser vad som kommer att hända men innan han lyckats övertyga alla om att de stora dammar som konstruerats för att förhindra en översvämning inte kommer att räcka är det redan försent.
En sak jag noterade när jag såg filmen var hur brittiskt allting framstår (vilket i och för sig inte är så konstigt). Samtliga inblandade är hela tiden samlade, klartänkta och relativt lugna med tanke på omständigheterna. Det uppstår aldrig någon direkt synlig panik, hysteri eller andra okontrollerade känsloyttringar.
Stämningen är allvarlig men inte konfliktfylld. Vid ett tillfälle brusar en av dem upp men han ursäktar sig snabbt och går åt sidan en stund. Det blir med andra ord inte så överdrivet melodromatiskt som i många amerikanska filmer. Till och med flodvågen utstrålar ett sorts lugn trots dess förödande effekt. Allt detta kanske låter väldigt tråkigt men det är faktiskt trevligt att få se en film där folk inte ligger i luven på varandra hela tiden.
Att det inte är en övergödd Hollywoodproduktion märks på effekterna som är godkända men inte spektakulära. De tjänar sitt syfte men golvet förblir orört av hakan. Det samma kan sägas om skådespelarna. De gör sitt jobb men verkar lite ointresserade, som om de gick på rutin.
Ska jag sätta ett betyg så blir det godkänt. Varken mer eller mindre. Det är som sagt roligt med en film vars rollfigurer bryter mot normen men det bristande engagemanget hos aktörerna drar ner det hela en smula. Lite mer inlevelse, förbättrade effekter och en aning mer action hade inte skadat.
[http://www.imdb.com/title/tt0790665/]
Deep Impact
Under en astronomilektion upptäcker Frodo Baggins... förlåt, Leo Biederman en okänd himlakropp. Det visar sig senare vara en komet vars bana leder den på en kollisionskurs med jorden. Detta undanhålls av regeringen men uppdagas då en reporter börjar rota i vad hon tror är ett svartsjukedrama. Presidenten går då ut och förklarar för allmänheten att han minsann inte rullat tummarna under året som gått sedan upptäckten gjordes. Tillsammans med ryssarna har USA byggt ett jättelikt rymdskepp i omloppsbana kring jorden. Detta skepp ska ta en grupp astronauter (och en kosmonaut) till kometen där de sedan ska placera några kärnvapenspetsar med vars hjälp man hoppas ändra kometens bana. Men inte nog med det. De har också byggt ett enormt underjordiskt skyddsrum där en slumpmässigt utvald del av befolkningen ska kunna sätta sig i säkerhet om den första planen misslyckas. Inte illa pinkat.
Deep Impact kom ut samma år som Armageddon, handlar om samma typ av hot mot jorden och använder samma lösning för att försöka avleda detta hot. Där upphör dock likheterna. Medan de osannolika hjältarna i Michael Bays spektakel "saves the day" misslyckas deras motparter i Deep Impact gång efter annan. Alla försök att stoppa den ödesdigra kollisionen resulterar endast i små, nästan obetydliga, förändringar. Den stundande dommedagen kryper allt närmare vilket leder till de vanliga standardhändelserna i filmens värld. Förälder och barn försonas efter flera års bitterhet, presidenten talar till folket och säger att han tror på Gud och flyende människor sitter kvar i sina bilar trots att trafiken står helt stilla på grund av köer. När så tillslut det djupa nerslaget vi väntat på sker drar specialeffektsmaskineriet igång och vi bjuds på storslagen förödelse.
Jag ger filmen väl godkänt i betyg. Den innehåller en hoper klischéer och visst suckar man ibland åt de stundtals smöriga scenerna men när skiten träffar fläkten och katastrofen är ett faktum så framförs det på ett nästan klanderfritt sätt. Effekterna är riktigt bra och skådespelarinsatserna stabila även om jag har lite svårt för Téa Leonis rollfigur som i mina ögon framstår som smått trög.
http://www.imdb.com/title/tt0120647/
The Core
Efter två filmer av den allvarligare sorten var det dags för en popcornrulle. Tyvärr hade jag inga popcorn så det fick bli en bit Marabou Mjölkchoklad istället. Mmmmm. Nåväl, ribban för hur seriös filmen kommer att vara sätts direkt när en återvändande rymdskyttel tvingas nödlanda i Los Angelesfloden. Detta följs av en rad mystiska händelser där bland annat 32 personer inom en radie av tio kvarter plötsligt faller ihop döda till synes utan anledning (vilket sannerligen ger ny betydelse till uttrycket "stod och dog"). En undersökning visar att samtliga offer hade pacemaker. Jag har svårt att avgöra vilket som mest underligt i den här incidenten; de oväntade dödsfallen eller att så många människor tydligen har pacemaker.
Innan jag hinner tänka mer på det rusar filmen dock vidare och Dr. Josh Keyes äntrar scenen. Med hjälp av Google och en datormodell av jorden som eleverna på skolan där han jobbar tagit fram (och som förmodligen skulle kräva en superdator att bearbeta i verkligheten) slår han fast att den senaste tidens problem beror på att vår planets kärna har slutat rotera. Givetvis blir regeringen inblandad och Keyes plockas upp för att tillsammans med en handfull andra stereotypiska rollfigurer bygga en farkost som kan ta sig ner till jordens mittpunkt. Planen är att brassa av några kärnvapen och på så sätt sparka igång den åh så viktiga rotationen (varje gång ordet nämndes fick jag en bild i huvudet av Knut på linjen som ropar hawaiiana rotatione de fettucini).
Snart är den fem man och en kvinna (ingen kvotering här inte) starka besättningen ombord den fantastiska farkosten Virgil som släpps i havet där den sjunker lika snabbt som filmens trovärdighet. När botten är nådd börjar våra hjältar gräva sig ner mot sitt mål med hjälp av den fantastiska farkostens minst lika fantastiska specialborr. Resten av resan består av vanliga komponenter så som olyckor, konflikter och uppoffring. För att påminna oss tittare om vad som står på spel (och att det faktiskt är en katastroffilm vi ser på) visas en sekvens ovan jord där staden Rom förstörs av dåliga specialeffekter.
Effekterna är för övrigt av skiftande kvalité. Vissa saker ser helt okej ut medan andra är mer tveksamma. Själva färden genom planetens innandöme är en aning diffus och känslan av att de faktiskt rör sig genom någon form av fysisk materia infinner sig aldrig riktigt. Skådespelarmässigt kan jag inte klaga. Alla gör ett fullgott jobb med det material de har till sitt förfogande.
Betyget blir godkänt. Filmen underhåller för stunden men innehåller inget jag kommer att sitta och grubbla över så här i efterhand.
[http://www.imdb.com/title/tt0298814/]
To be continued...
