Meta-behovet: återkomsten
Jag har redan skrivit om det riktiga meta-behovet. Det som gör att vi sitter sena kvällar och maler spel som för längesedan tagit slut. Allt för ett litet pling i kanten av skärmen och en siffra som kan berätta om all bortkastad tid. Dagens rubrik syftar på det som jag själv frågade mig men som Mats Nylund bekräftade finns hos alla: Den där olustiga känslan av att man missar saker bara för att man inte tycker om dem.
Liksom med många andra aspekter av spel så har det vuxit fram en anda att man som spelare ska spela allt, och bilda sig en uppfattning om det. För de mer fanatiska följarna handlar de om att försvara en kategori med livet som insats. De som tar det hela snäppet lättare, kan lugnt diskutera det mesta med dina kamrater utan att ta till förolämpningar. Men hos de båda sorterna så kan man tydligt märka en tendens att de båda undviker en eller flera sorters spel. Något som de aldrig fastnat för eller inte kan ta till sig på det sätt de önskar.
Jag har under de senaste dagarna försökt sätta mig in i varför det blir som det blir. En film kan alla se. Om man inte gillar filmen kan man stänga av den eller bara säga att den var dålig så fort den är slut. Det är inte ovanligt att man genomlider en dålig film i hopp om att den ska bättra sig innan den tar slut. Spel däremot kan man inte genomlida till slutet om man inte gillar dem. Det handlar om så mycket mer än passivt betraktande med spel. Man måste klara av olika hinder för att överhuvudtaget ha en chans att nå ett slut. Om då en liten del i helheten stör (kontroll, stridssystem, fysik) slutför man vanligen inte spelet.
I fallet film undviker man exempelvis skräckgenren för att man vet att man inte gillar den. Man nöjer sig med att inte ens försöka se på filmer av en viss sort. Men när det kommer till spel så får man den där gnagande känslan av att man missar något som alla andra uppskattar och tar del av. Låt oss säga att man undviker flygsimulatorer, men så släpps H.A.W.X. som blir omtyckt och man köper det i hopp om att bli frälst. Men förstår inte heller denna gången.
Jag tror att man försöker gång på gång (i olika grad) för att det en gång i tiden var hållbart. När vi satt med våra 8-bitarskonsoler så fanns det i princip två sorters spel. De som föreställde saker från ovan, eller de som föreställde saker från sidan. Med det begränsade antalet knappar så kontrollerades heller inte de olika spelen så olika sinsemellan. Man kunde då smälta "alla" spel som fanns tillgängliga. När konsolerna blev fler och antalet knappar och dimensioner ökade försvann inte riktigt tänket. Det föddes nya kategorier spel och vi översköljdes av en mängd olika upplevelser. Samtidigt som vi levde med hoppet att kunna ta till oss allt.
Men vi kan inte ta till oss allt. Det är med dagens utbud rent omöjligt att hinna med och uppskatta allt. Och med dagens betyginflation kan vi inte ens nöja oss med att köpa de bästa spelen längre. Vi måste t.o.m. sålla bland toppspelen.
Jag tror därför att det är dags att erkänna att man inte klarar av spel av en viss sort. Alls. Mitt köp av Universe at War förbryllar mig fortfarande, likaså införskaffandet av Pixeljunk Monsters. Det är kanske dags att inse att vi lever i en tid med spel i överflöd och det är bra. Men att hinna med allt som skapas är ett uppdrag dömt att misslyckas.
- Ät mig levande.
Det var någon som sa att det till slut kommer finnas ett pixeljunkspel för varje människa och fansen har ju börjat prata om serie 2, men jag tror att Eden är mitt spel. Rädda-folk-i-2D-grottor-spelen har jag lirat på andra platser. Men vätskefysiken kan övertyga till ett köp.
- Ät mig levande.