Ännu ett skäl att älska Fallout 3
Japp, nu är jag tillbaka i träsket igen. Trots att jag egentligen ska spela The Conduit och nya Monster Hunter Portable så sitter jag framför Fallout 3 igen. Laddat ner och klarat både Broken Steel och The Pitt och kan konstatera att den sistnämnda DLC:n var avsevärt bättre.
Men anledningen till att jag skriver det här är att jag äntligen lyckats knipa achievementen för att ha dödat alla super mutant behemoths. Den där sista jättemutanten kunde jag nämligen bara inte hitta, trots att jag verkligen finkammat kartan. En kompis tipsade mig om var den skulle finnas, vilket bara fick mig att bli ännu mer irriterad. Mitt ute på stäppen stod jag och inte en käft på flera mils avstånd. WTF?
MSN to the rescue:
- Vad tusan snarrar du om?
- Du måste göra något först.
- Jaha, vaddå, sno kattens pyjamas?
- Nästan. Leta efter en teddybjörn.
Visst. Fine. Jag letade. Hittade en omkullvält tågcontainer. Inuti den fanns det en gammal rostig kundvagn som låg på högkant. Inuti den - en teddybjörn. Jag klickade på kundvagnen som liksom öppnades upp. Teddybjörnen får tokryck. Börjar vibrera och skaka, som om den verkligen kunde få konvulsioner. Till slut är det bara högerarmen som skakar. Den står rakt ut och tycks peka mot något, som den vore besatt. Jag vänder mig om och tittar åt hållet den pekar åt med världens största frågetecken över huvudet. Inget händer. Det är fortfarande folktomt. Jag nappar nallen.
Marken skakar. Som en ångvält på tjack mullrar den sista jättemutanten fram över den döda marken. Hans målmedvetenhet är fängslande. Jag ska dö. För jag har just snott hans nalle.
Och jag sträcker armarna mot himlen och ropar:
"Epic win!"
Inte samma teddybjörn på bilden som skrivit brevet.
