Skräckhelgen del 3 - Call of Cthulhu

Året är 1915. Rasisten och knäppgöken H. P. Lovecraft är tjugofem år gammal och har ännu inte börjat yra om Cthulhu-myten i sina böcker. Det hindrar dock inte polisen Jack Walters från att bli involverad i den - i Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth.

Polisen har omringat ett hus. Ett gäng galningar, tillhörande en mystisk sekt, har barrikaderat sig där inne och skjuter som, ja, just det - galningar - omkring sig. Jack Walters smyger sig in i huset för att försöka övertala dem att lägga ned sina vapen. Där inne hittar han något fruktansvärt; så fruktansvärt att det liv han lever rycks ifrån honom på bara några sekunder. Jack blir tvångsinstitutionaliserad i sex och ett halvt år på ett mentalsjukhus, när han väl kommer ut därifrån minns han bara brottsstycken av vad han varit med om i källaren på det där huset. Men det är tillräckligt för att göra honom livrädd.

Som privatdetektiv blir Jack sedan anlitad för att undersöka någons försvinnande i en liten by vid kusten kallad Innsmouth. Och hade man inte kalla kårar längs ryggen redan innan får man det definitivt där.

Invånarna i Innsmouth är en samling bleka, tärda människor som pratar grötigt, nästan morrar fram sina entoniga svar på Jacks frågor. Ingen vill ha något att göra med främlingar. Det är uppenbart att något är väldigt, väldigt fel här.

Call of Cthulhu är ett av de bästa spelen jag spelat. Utan tvekan det bästa skräckspelet.

Det är också ett ganska svårt spel. Det finns några sektioner som är riktigt brutala - som flykten från hotellrummet - där man måste göra rätt saker med minutiös tajming; låsa dörrar, blockera ingångar, ta rätt väg - eller börja om från början. Och ibland sitter man fast på ett pussel i evigheter med gamefaqs som enda räddningen.

Men vilken stämning! Man är lätt villig att förlåta svårighetsgraden, Jack Walters kassa röstskådis eller de logiska snedsteg som förekommer, bara man får tillbringa mer tid i Innsmouths trånga gränder, bland de nedgångna husen och de blodsprängda tapeter och mattor som fyller dem, bara man får stå där bakom en soptunna, halvdöd av skräck, och lyssna på vindens märkliga viskande.

När man spelat en tredjedel av spelet får man helt plötsligt tillgång till vapen. Vilket självklart är trevligt eftersom man nästan jämt är jagad av stadens invånare, men samtidigt blir aldrig spelet bättre än just där, i början, när man är tvungen att klara sig själv genom att gömma sig i mörkret eller genom att springa som om ens liv faktiskt hängde på det.

Jag pratade om närvarokänsla igår när jag diskuterade Condemned 2. Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth är sin närvarokänsla. Du spelar inte som Jack Walters - du är Jack Walters. Och det är det läskigaste du någonsin kommer utsätta dig själv för.

Poäng på skräckmätaren (1 - 10): 9,5 (eller 7, beroende på vilken sorts skräck man är ute efter)

Hur man skapar den där desperata, hopplösa känslan? Man låter protagonisten hänga sig i spelets intro.

#blogg