En färg jag minns
Nu när E3 närmar sig och innan förväntningarna dränker oss i ett hav en spann av längtan så tänkte jag blicka tillbaka på sånt som var bra. De där minnena som var oss så kära men när de återupplevdes visade sig vara långt sämre än sist.
Idag tänker jag minnas Jade. En flicka som utan att anstränga sig tog sig in i min spelsamling och lämnade ett kraftigt intryck. Hon var våldsam men inte aggresiv. Hon handlade i försvar, först för föräldralösa barns skull, sen för en stads överlevnad och slutligen för en planets fortsatta existens.
Jade använde sig av gerilla-taktiker. Detta för att hon inte var mer än mänsklig. Det fanns inget val. All eld-kraft fanns hos fienden och hon befann sig på fel sida gevärspiporna. Det var inte så att Jade var en frivillig hjälte heller. I den inledande sekvensen av spelet sitter hon mediterar. Hon sitter med slutna ögon under ett träd på en klippa som höjer sig över en havsvik. När friden väl bryts tar hon inte på sig sin spandex-dräkt och springer mot det annalkande hotet med dubbla pistoler i högsta hugg. Nej, hon försvarar sig med en glödande träkvist. Och förlorar.
Efter bara fem minuter i spelet så har man redan fått se hjältinnans sårbarhet. Fienden är övermäktig henne. Det utomjordiska hotet är ett hot och verklig fara. Eftersom spelet är längre än fem minuter blir hon självklart räddad av sin närmaste "släkting", en talande gris vid namn Pey'J. När äventyret väl fortsätter beslutar sig de två för att slå följe.
Det som utvecklas mellan de två är inte något nytt. De har, när man spelar spelet, redan ett fast etablerat förhållande och detta gör sig synligt i den dialog som förs. Istället för en krystad dialog där varje ord har en sexuell underton till ingen nytta för spelets fortgång, får man lyssna till två personer som bryr sig om varann. Ett "Are you alright?" från Jade känns. Hon menar det. Hon har kännt Pey'J länge och bryr sig om honom.
Senare i spelet när den alltid lika glade grisen blir bortförd så visas återigen hjältinnans svaghet. Hon förvandlas inte till en lejoninna som röjer allt ur vägen. Hon får ytterligare en motivering att fortsätta. Men det är inget mer än så. Reglerna är desamma. Fienden är fortfarande överlägsen. En ny partner är på plats, men han är inte betydande för Jade på samma vis.
Om man ska beskriva Jade så kommer ordet "kvinna" eller någon form av det användas. Tyvärr så har allt kvinnligt i spel missbrukats länge och väl och det finns inget som klingar falskare än att kalla en spelkaraktär för kvinnlig. Det tyder per automatik på svaghet, underlägsenhet och mått tillhörande pojkrum. Jade bevisar att så inte behöver vara fallet. Hon är kvinnlig och stark. Hon blir inte nedtryckt av spelets manliga invånare. De slåss för överlevnad. Då har man inte tid att ägna sig åt petiteser som kön eller bakgrund. Alla hjälper till. Alla behövs. Alla är lika starka i kampen.
Här kliver Jade fram och visar för en mättad spelpublik hur en hjältinna beter sig.
Jag minns Jade nu. För om bara några veckor kan det vara för sent. Då kan det visas sidor av Jade som ingen vill. För storheten i hennes dåd och trovärdighetens i hennes karaktär till trots, spelet hon medverkade i sålde inte bra. Det finns en anledning till att Ubisoft grönljusade del 2. Vilken vet ingen utanför låsta dörrar än. Antingen är spelet i sin grund så bra att det inte kan misslyckas. Eller så är någon med inflytande närvarande och styr projektet åt lättsålda håll. Vi vet alla vad vi vill ska hända. Men vi vet också vad som säljer, och inte. Nog för att det har blivit varmt, men varför var hon tvungen att ta av sig jackan?
Jag minns Jade. Jag minns hur bra hon var. Jag vill fortsätta minnas henne som bra och det får jag göra ett tag till.
Jade.
- Ät mig levande.
