Den ledsnaste glada minen
Inspirerad av, som alltid (och då menar jag ibland), Jonas Högberg så ska även jag testa mina vingar i bloggosfären denna Tisdag.
Spännande!
Det finaste Jonas bloggade ur sig förra Tisdagen var uppenbarligen historien om hans debut som Super Play-medarbetare. En sån historia har jag också - mot bloggosfären! tänkte jag när jag läste det, och nu - en vecka senare - är jag alltså framme. Låt historien börja:
Det var tidig 2006-vår, CSN närde mig vid sin barm, jag skrev spelrecensioner som gick ut på att hitta på 10 skämt om spelet i fråga och sedan stapla dem ovanpå varandra - och jag var lite nykär i Super Play. Den avhoppande redaktionens spelsverige-monopol på åsikter och historieskrivning var borta och i dess plats fanns människor - t.ex. Sundberg, Ahlström, den där Alfred och Jonas - som hade nya saker att säga, och som sa de här sakerna på ett väldigt inspirerande sätt. Jag tyckte att tidningen var bättre än någonsin.
Då fick jag mejl.
Det var den där Alfred som sa att jag kanske kunde få börja frilansa för Super Play - om jag klarade av provet. Och provet bestod i att antingen skriva en krönika eller recensera Super Monkey Ball till DS, på ett bra sätt.
Jag fick glädjefnatt, tog på mig alltihop, köpte en DS samt de tidigare Monkey Ball-spelen, och skrev två krönikor medan jag väntade på att recensionsexemplaret skulle komma.
Spelet kom, jag skrev recensionen, mejlade den, väntade, blev mer och mer nervös.
Till slut kom svaret. Jag citerar:
= (
Resten av mejlet var tomt. Det var allt.
Här fick jag lite onda aningar. Brukar ju inte betyda en bra sak. Jag såg min dröm krossas i tusen bitar och stampas på av den ondskefullt hånleende Alfred.
Jag svarade ganska artigt. Undrade vad det skulle betyda. Efter en dag fick jag svar:
= (
Här flippar jag. Hej upplösningstillstånd. "Vad i helvete, är det här något skämt för er eller?!" kanske jag skrev ungefär.
Till slut fick jag ytterligare ett mejl från Alfred. Där det stod typ "Haha, oj, fick du de här mejlen, de skulle ju skickas till Tommy, jaja du får börja skriva för oss i alla fall."
Och så hade man äntligen kommit i mål efter den mest vansinniga känslo-berg-och-dal-bane-färd of my life.
Än idag sänder faktiskt den där "ledsna glada minen" (som MSN kallar den) kalla kårar längs med ryggraden. Men men, det slutade vansinnigt lyckligt i alla fall.
Herre min skapare. En riktig sadist är denne Alfred.
Haha. Väldigt internt, men jag uppskattar också dessa inlägg. När jag har tid (om tre år eller så) kanske det är min tur. Min historia är nog inte riktigt lika spännande, men kontrasterna är kanske ännu större eftersom jag tvingades flytta och vända upp och ner på hela mitt liv när jag väl fått Tommy att falla för mig. Hur det hela slutade (med Tommys avgång) vet ni redan.