Den inbrottssäkra boxen
Sedan tidernas begynnelse har kärl av alla de slag konstruerats. De har använts till förvaring av allt från fina viner och dyrbara juveler till smutsiga strumpor och komposterbart avfall. Möjligheten att lagra föremål och substanser är utan tvekan en mycket fundamental del av vår tillvaro. Jag vågar t.o.m. gå så långt som att påstå att den utgör en av de viktigaste grundpelarna på vilken den mänskliga civilisationen vilar.
Genom historien har vi sett en mängd olika behållare ta form; krukor, tunnor, säckar, kistor, lådor, påsar. Ja, listan kan göras lång. Nya tider för ständigt med sig nya behov och en behållare som numera dominerar många bokhyllor världen över är den s.k. DVD-boxen vars syfte är att husera två eller flera skivor varpå en samling av filmer, serieavsnitt eller dylik underhållning återfinns. Dessa boxar kommer i en mängd olika storlekar och utföranden men tyvärr lider en majoritet av dem av ett gemensamt problem. Det är helt jävla toksvårt att öppna dem!
Låt mig ta ett exempel jag själv råkade ut för nyligen. Jag hade inhandlat en box med den mycket eminenta humorserien Hipp Hipp. Den innehöll tre skivor, vardera placerad i ett fodral och prydligt uppradade jämte varandra. Glad i hågen bestämde jag mig för att avnjuta den första av dessa skivor i samband med min middag. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort.
Det första hindret jag stötte på var det lager av genomskinnlig plast som ofta omger produkter av detta slag. Att avlägsna denna plast med enbart mina fingrar som redskap bedömde jag som omöjligt efter bara några få försök. Jag plockade istället fram en vass kniv och med en kirurgisk precision lyckades jag lägga ett snitt på boxens baksida utan att skada dess värdefulla innehåll och på så sätt avlägsnades det trillskande förpackningsmaterialet.
Glädjen över denna framgång grusades dock snabbt då jag försökte ta ut skivan. Av någon anledning tyckte konstruktören att det var en god idé att ge boxen ett innermått som på nanometern var anpassat efter bredden på de tre fodral skivorna var placerade i. Detta fick naturligtvis till följd att det var stört omöjligt att få ut skivan då fodralet satt fastkilat utan möjlighet att få in fingrarna för att greppa om det. Jag slet, jag bände, jag ruskade, jag skrek och jag grät.
Efter vad som närmast kan liknas vid ett långt och hårt träningspass som skulle gjort Friskis och Svettis gröna av avund hade jag lyckats med två saker. Dels hade jag, medels mina frustrerade utrop, skrämt upp grannens hundar så de ylade i högan sky men än viktigare, jag hade fått ut skivan. Äntligen skulle jag få lön för mödan. Men återigen krossades denna illusion likt en ömtålig glasskulptur under en hammares tunga slag. Mer plast!
Det föreföll som att utgivaren gjort sitt yttersta för att med alla medel tillgängliga separera mig från mitt mål. Jag förbannade än en gång denna infernaliska konstruktion å det grövsta innan jag gick loss med kniven en andra gång. När jag äntligen hade penetrerat detta andra lager av plast och fått skivan i DVD-spelaren så att jag kunde påbörja mitt tittande hade maten kallnat och humöret var allt annat än på topp. Allt detta på grund av en jäkla papplåda.
Efter en hård och utdragen strid fick boxen till slut se sig besegrad.
Med denna lilla berättelse färsk i minnet vill jag ställa en simpel fråga. Varför är det, trots årtusenden av utveckling, till synes omöjligt att designa en fungerande DVD-box?! Tills vi får svar på detta kommer jag och miljoner andra människor fortsätta slita i vårt anletes svett med dessa otyg.
