Hur du vinner i SFIV

Som ni vet har mina senaste blogginlägg (med undantag för gårdagens mobiltelefon-onani) handlat om hur extremt dålig jag är på <b>fightingspel</b>. Denna våg av självförakt utlöstes givetvis av att jag spelade <i>Street Fighter IV</i> och fick sanslöst mycket spö av precis alla, inklusive små mormödrar och lättare vindpustar som råkade blåsa genom spelrummet - så dålig var jag. Men igår, hemma hos min vän <b>Simon</b>, avslöjade han hemligheten bakom sina många, många vinster över mig i <i>Street Fighter IV</i>: Skulderknapparna.

Jag är en <b>idiot</b>, ett <b>mongo</b>, en <b>dilettant</b>! Jag hade i min enfald och iver att spela helt glömt att det fanns något sådant, och ännu värre glömt att den arkadmaskin jag en gång som ömt omfamnade på college (<i>Street FIghter II</i>, förstås) faktiskt hade sex knappar och inte fyra! Jag började använda dessa starkare attacker, och efter några matcher fick faktiskt till och med den tidigare så överlägsne <b>Simon</b> vika sig för mina nyvunna fighting-skills (visst, i en match av tio, men jämfört med tidigare var känslan som om jag precis hade bestigit Mount Everest utan ben, och någon berättat för mig att jag bara råkat stoppa ner dem i brallorna med knäna först och att de varit där bakom mig hela tiden). Men jag måste till min skam medge att även <b>Tove</b> var närvarande den där kvällen, och henne har jag av någon anledning ännu inte lyckats spöa, även om jag verkligen försökte igår, och gick därifrån helt uppumpad av adrenalin (och Seven Elevenkaffe, visserligen).

#blogg