Flower sätter vägen framför målet
Jag behandlade ämnet i förra inlägget om att många inte kan acceptera att upplevelsen kan gå före allt annat i spel. Givetvis förmulerar Calle det mycket bättre och kortare i en kommmentar på ett ett helt annat inlägg (fetstil av mig)
Intressant artikel på Gamasutra, helt klart. Precis som de skriver så är många fokuserade på "komma i mål" i spel snarare än att njuta av sträckan dit. Ta det första Prince of Persia som exempel, som fick massa skit för att sista bossen var för tråkig och enkel när det egentligen var klättringen upp i tornet som var den riktiga utmaningen.
[eos_image="51713;w400"]Det är vägen dit som gäller, inte målet[/eos_image]
Ett aktuellt exempel på ytterligare ett sånt spel är #Flower. Det är lättare att klargöra min poäng i ett mer fokuserat indiespel. I spelet kan du inte lyckas eller misslyckas, det finns ingen tidsbegränsning och du kan framför allt inte dö. Det går bara ut på att vara där och blåsa runt blomblad. Det finns incitament att prestera dock, likt #Rez HD bildar man melodislingor genom att träffa olika blommor, och man kan även försöka göra det så snabbt man kan. Belöningen är att upplevelsen blir rikare ju bättre man presterar. Man försätts i ett helt annat sinnestillstånd av att spela spelet.
Varför har så många så svårt att applicera det här tänket på ett actionspel? Om det bara var utmaningen som var viktig kan man fortsätta spela CS 1.6 istället. Ja just det, det gör ni ju...
Patrick
Producer@DICE
Jag undrar hur mycket #World of Warcraft har påverkat "måltänkandet". Där är det bara endlevel som gäller, levlandet ska helst gå så snabbt som möjligt och det finns ju till och med en subindustri där färdiga konton säljs dyrt.
Jag blir faktiskt likadan själv, men jag försöker njuta istället för att hetsa framåt. Fast det är svårt när många uppdrag är så strömlinjeformade.
Själv hade jag väldigt kul till när jag lvlade upp mina två första wow karaktärer, efter dem så ville man bara ta sig till max lvl så fort som möjligt för att det var där all ny content kom.
Sen tycker jag att upplevelsen var större än belöningen när man raidade, var skoj att springa runt 40 pers och döda bossar som kunde dödat dig på ett slag om du var ensam.
Om man fick en set del man väntat på var det bara en extra bonus.
Jag tröttnade snabbt på WoW, framför allt därför att man knappt kunde ha kul förrens man kom upp till maxlvl. FFXI var mycket roligare, eftersom att man mer eller mindre tvingas till att dra ihop folk till grupper för att lvla efter lvl10. Det är helt enkelt så mycket mer socialt.
Angående Flower så tycker jag att det ser väldigt mysigt ut, även om jag aldrig kommer att skaffa det. Visst tycker jag att man ska njuta av vägen till målet, men jag vill ändå ha något slags mål att dra mig mot. Är nog därför jag inte riktigt gillar spel som Oblivion, där det faktiskt är all content vid sidan om main story som ska locka.
Jag tror ett av mina problem förmodligen är förutsägbarheten. Precis som i film så känns dom flesta rätt förutsägbara. En film kan ha ett klimax och en avslutning utan att det behöver vara en upplösning på en konflikt och ett lyckligt slut. Ett spel med slutboss/strid känns väldigt passé i mina ögon. Faktum är att dom flesta utvecklare satsar förhållandevis lite på slutet, eftersom man vet att majoriteten aldrig kommer till slutet. Vilket iofs för in på en annan diskussion om att dom flesta spel är för långa och speltid inte är ett kvalitetsmått som jag tagit upp tidigare...
Patrick
Producer@DICE
Det är inte många spel där jag njuter av vägen till målet kan jag hålla med men vissa finns det ju. Bioshock är nog det bästa, både miljöerna och sättet man kan leta upp storyn utan att den kommer springandes emot dig gillar jag. Sen måste jag bara säga Crysis, visst är väl storyn inte den bästa men kul gameplay och snygga miljöer är det.
Wune - "jo jag klarar crysis på high på allt för jag har 4 gig i ram minne. och dom är på 800 Mhz." - I lol'ed