Spelrecension - Kameo: Elements of Power

Medlem
Spelrecension - Kameo: Elements of Power

Jag var helt inställd på att börja med att berätta att Kameo: Elements of Power fortsätter där föregångaren slutade - med ett uppkäftigt avbrott mitt under finalen. Och så tänkte jag berätta att jag inte spelat föregångaren, och skulle påpeka att jag av den anledningen var helt förvirrad under inledningen - eftersom den är fullkomligt virrig och det känns som att jag kastas in mitt i intrigsmeten utan något kött på benen. Men sen insåg jag att det inte finns någon föregångare. Kameo: Elements of Power är det första, och i skrivande stund det enda spelet som utspelar sig i just denna spelvärld.
Det har skett massor av viktiga händelser innan spelet har börjat - och jag kastas direkt, utan förvarning in i en strid där man ska banka skiten ur fiender, och utvecklarna förväntar sig att jag ska ha lika mycket drivkraft som protagonisten Kameo med att uträtta de saker hon vill ha utredda. Förvisso finns det en introduktionsfilm som sammanfattar det som hänt innan spelet börjar. Men den är å andra sidan under en minut lång och fullkomligt intetsägande. Vi hinner knappt se hur Kameo, hjältinnan, ser ut innan hon hunnit förvandla sig till en yeti-liknande varelse. Just detta är själva kärnan med Kameo; att vår hjältinna kan förvandla sig till olika monsterskepnader; bland annat en eldsprutande drake, en förgrodd jätteväxt försedd med boxningshandskar, eller bisarrast av dem alla: en hög med stenbumlingar som kan skjuta iväg delar av sig själv som projektiler.

Det som hänt är att älvan Kameo har blivit krönt till den nya ?Elemental Warrior? brukare av de elementära krafterna som ger henne förmågan att ändra skepnad, detta gör hennes syster förbannad eftersom hon trånat om att få bli krönt med denna titel, så hon kidnappar sin familj och väcker en uråldrig trollkung till liv, som för krig med sin trollarmé mot älvorna, och det är Kameos uppgift att rädda sin familj och stoppa skurkduon.
Men under den gräsliga, inledande timmen, begår Kameo ett misstag när hon stormar deras slott (vilket är scenen där spelaren kastas in i), som kommer att kosta henne förmågan att byta skepnad, och hon måste sedan bege sig ut bland olika världar för att återfinna sina trolldomskonster innan hon kan återigen ge sig an sin syster och trollkungen och stoppa deras framfart.
Med sig som följeslagare har hon den talande, magiska Wotnot-boken, som ledsagar henne genom problemlösande och berättar vad hon bör göra härnäst. Boken är dock väldigt snabb och ivrig med att berätta lösningen på pusselproblem eller med att tala om vilken väg hon bör ta för att ta sig vidare, vilket blir frustrerande eftersom Kameo inte helt är ett strikt linjärt spel, utan tillåter spelaren att, om så önskas, utforska världarna för att genomföra små sidouppdrag. Det blir lite som att ha en person sittandes bredvid sig medan man spelar, som gnäller så fort man inte gör som denna person vill eller föreslår att man bör göra.

Kameo är utvecklat av Rare, som arbetat länge med spelet och låtit det genomgå flera konsolbyten innan det slutligen landade som ett av debutspelen till 360:n. De har gjort ett hyggligt arbete med skapandet av den fundamentala grunden, men de har uppenbarligen aldrig arbetat med någon kärlek för sin produkt: Handlingen, den estetiska designen och hela sagovärlden vi rör oss bland känns påklistrat formell. Kontrollen saknar djup och är både oprecis och sladdrig, vilket märks både i strid mot ett större antal fiender samtidigt, men särskilt under de scenarion som kräver precision, och sessionen där man simmar under vatten i skepnaden som varelsen ?Deep Blue? är bland det mest otympligaste jag varit med om i ett spel, rent kontrollmässigt.
När figurerna pratar med varandra i mellanfilmsekvenserna står de stilla på sin plats och vinglar berusat fram och åter, de interagerar varken med miljön eller med varandra - de tittar inte ens på personen de pratar med, utan levererar sina repliker rakt ut i tomma luften - vilket får figurerna att kännas platta.
Varför behöver man överhuvudtaget hitta alla dessa skepnader man ger sig ut att leta efter? Man behövde ju tydligen hitta alla för att kunna besegra ens onda syster och trollkungen Thorn, men man har aldrig någon användning av fler än hälften av dem vid stormningen av deras slott i slutet.
Hur kommer det sig att när jag besegrar en boss, öppnas plötsligt den låsta dörren som tillåter mig att ta mig vidare, varför? Alternativt råkar det jättelika bossmonstret slå upp dörren vid fallet när det dör - vilket känns fullkomligt slumpmässigt. Hade de förblivit stängda hade det kanske hindrat Kameos framfart, och man undrar varför skurkarna hjälper mig vidare?
Ett smart pusselspel återanvänder inte samma pusselscenario flera gånger, men det gör Kameo: Ställs man inför ett hinder och lyckas klura ut lösningen på det, kommer man stöta på exakt samma hinder säkert tjugo gånger till, med exakt samma lösning. Detta är varken stimulerande eller utmanande, förutsatt att du inte har Alzheimers.

Det finns säkert trettiotalet incidenter och inslag till som jag kan säga väldigt elaka saker om, men det räcker med att säga att Kameo är frustrerande, ogenomtänkt, kärlekslöst och det råder fullkomlig brist på humor, som dessa typer av äventyrsspel brukar eftersträva att inkludera. Kameo är inte så pass underarbetat att det är tråkigt att spela, jag vill återigen uppmärksamma att själva de fundamentalistiska bitarna funkar skapligt, men det bubblar ständigt en frustration hos mig, spelaren med tiden jag spenderat med Kameo. Det saknar dynamik, intrigen blir aldrig engagerande och det finns ingen drivkraft som håller spelaren hänförd. Kameo är precis som de flesta barn- och ungdomsspel i mängden; ett monsterdräpande med en tecknad estetik prägel, och trots de färggranna miljöerna är Kameo ovanligt grått.

#blogg

Inaktiv
Spelrecension - Kameo: Elements of Power

Har själv bara spelat demot, vilket inte riktigt gav mig den ogenomarbetade känslan du beskriver. Men å andra sidan skriver du väldigt bra och övertygande, och jag tror på dig. Hade möjligtvis tänkt köpa det nu när priset är så lågt, men njaaaaah, jag vet inte.
Bra recension, dock


signatur

Min spelblogg finns att skumma igenom på:
http://www.cbzgaming.blogg.se/

Medlem

Tackar, tackar.
Njae, jag skulle nog säga att det räcker med demot.

1
Skriv svar